Tillbaka på banan?

Ikväll fick William mig att gå till gymmet - jag kan säga att jag inte var helt förtjust i tanken och hade nog gärna kommit på en undanflykt om jag kunnat, men icke, det var bara att åka. 


Det var över 6 veckor sedan jag tränade senast. 
En ordentlig förkylning i näsan 2 veckor och därefter den efterhängsna tröttheten. Alltså verkligen efterhängsen - jag är fortfarande trött och hängig. 
Det beror i och för sig inte enbart på sviterna av förkylningen utan även att jag totalt struntat i min kost. Då menar jag verkligen struntat i det. Häromdagen bestod min frukost av kladdkaka och grädde - ätandes gömd inne i kylskåpet för att barnen inte skulle se mig. 
Bara att skratta åt eländet och inse att det är dags att ta tag i mig själv, känner att kladdkake-dieten inte passar mig, min kropp och mitt mående. 

Ge mig själv en chans

Detta med träning och rörelse är ju en av mina svårigheter som jag kämpat med i många, många år för att komma igång med.
Tidigare har jag tränat både innebandy och fotboll och då haft ett lag att gå till, vänner att träna med samt ett socialt utbyte av träningen samtidigt. det har jag verkligen tyckt varit roligt. För cirka 7 år sedan var jag senast med i ett korplag med fotboll, innan det var det ytterligare 9 år sedan, alltså 16 år sedan, som jag tränade i ett lag. Så det är ju ett tag sedan kan jag väl säga.
Så detta med att bara träna för min egen skull är verkligen ingenting jag någonsin gillat eller klarat av. Jag har försökt massa saker, haft kort nere på gymmet här för att kunna gå på klasser, men jag är inte så förtjust i det. Visst har jag roligt om jag exempelvis går på zumba eller afrodans, men mest för att jag har så fruktansvärt dålig kordinationsförmåga samt en obefintlig taktkänsla så jag är helt i otakt samt gör andra rörelser. Som sagt, jag har roligt och får träning, men mest i skrattmusklerna.
 
Efter många år har jag nu sagt upp mitt kort härnere då jag insett att jag inte använder det och kommer troligtvis inte börja gå på dessa pass jag betalar för. För mig är det svårt att anpassa allt efter de tider som passen är, jag vill hellre anpassa träningstiden efter mig själv och min familj. Att jag heller inte kunnat ta med mig barnen har gjort det betydligt svårare då jag är med de hela dagarna. Så hej då sa jag till det stora nya gymmet.
Istället gick jag och köpte ett träningskort på det lilla gymmet här i närheten, de har liknande utrustning, men ingen utsikt över älven och är inte lika nytt. Fast det kostar knappt 1/3 av priset.
Att min vän dessutom tränar där och nu har gett sig in på att få mig vältränad (haha) är ju helt klart ett plus. Så jag har redan varit där fler gånger med henne än vad jag har tränat de senaste månaderna.
Kanske faktiskt kan ge lite resultat detta - jag ska verkligen försöka ge mig själv en chans nu att återfå lite styrka i kroppen.
Heja mig!
Bild från uppvärmningen på Color Obstacle Rush nu i Augusti.

Gymbesök och matleverans

Ikväll kom min vän över för en snabb kopp kaffe vilket slutade i att hon fick tvingat med mig till gymmet.
Puh!
Det är fruktansvärt svårt att ta mig i kragen för att börja träna, jag tycker verligen inte att det är roligt. Jag önskar att jag var en av de som tycker att träning är viktigt, rogivande, härligt ochalla andra positiva ord som används.
 
Hur som helst så kom jag med och tydligen så skulle armarna få sig en omgång idag. Jaha, jag fick bara hänga på. Eller hänga på och hänga på, jag kämpade och hon tvingade mig att göra mer och mer. Tydligen var det roligt att inte vara den med minst vikter och själv vara den som piskade på någon annan att ta i lite till. Trevligt att kunna ställa upp för sina vänner.
Nu ska det tydligen bli så här ibland, att jag ska bli medtvingad till gymmet - men det borde ju vara en bra sak!
 
Väl hemma igen så var båda barnen nattade, maten hade blivit hemkörd och var inplockad så det var bara för mig att duscha och sedan krypa ner i soffan med lite kvällsmat samtidigt som jag surfar runt och nätshoppar lite.