Borde och ska

För första kvällen sedan William reste så har barnen somnat i tid. Ja, 

någorlunda i alla fall, vid 20.30. 

Egentligen så BORDE jag städa och ta hand om disken då jag inte har orkat med detta. 
Egentligen BORDE jag tvätta och sortera. 
Egentlige BORDE jag ringa flera samtal och organisera upp massa saker. 
Men jag tänker inte göra något av allt detta. 
Jag tänker bara göra det jag vill. 
Allt annat finns kvar att göra imorgon. 

Sista tiden har jag mått dåligt. Jag har haft stora problem med att sova, haft jätteproblem med min allergi samt haft en del ångest. Vilka orsaker som ligger bakom allt vet jag inte. 
Allergin är en del som orsakar sömnbrist och sömnbrist ger ångest som leder till ännu mera sömnbrist. 
Så just nu är jag inte helt som jag ska och att jag dessutom alltid slarvar med mat och träning när jag dalar gör att jag mår sämre också. 

Vanligtvis har jag ju William hemma som kan stötta mig med att åtminstone se till att jag får mat samt möjligheten att komma iväg och träna. 
Nu är jag ensam så då stöttar jag mig själv genom att strunta i alla tråkiga måsten och gör något jag vill istället.  

Så ikväll har jag hällt upp ett glas vin,  ställt fram en skål med melon och nu ska jag modellera lite till Cornelis tårta. 


När jag blir stor vill jag...

När jag var lite och någon frågade vad jag ville bli när jag blev stor så hade jag många svar - jag ville bli allt möjligt som alla runt mig var samt allt annat jag kunde tänka mig.
Det är ju så det ofta kan vara med barn, de ändras från dag till dag beroende på vilket humör en var på den dagen.
 
När jag blev tonåring blev det betydligt färre alternativ samtidigt som jag inte riktigt kunde se att jag skulle bli vuxen och bestämma mig för att göra någonting seriöst - jag levde för dagen och planerade inte så långt i förväg, kanske kunde jag sträcka mig till att planera helgen med kompisar.
 
Jag minns dock exakt när jag kom på vad mitt Drömyrke var - jag var 17 år, satt i en bil med min dåvarande pojkvän och vid rödljusen i Bohus, där bestämde jag mig - jag skulle bli barnmorska. Det här är ett så tydligt minne och det påverkade mig mycket. Från den dagen skärpte jag till mig i skolan, kämpade för att klara av allt, jag pluggade hårt och fick upp mina betyg i skolan, jag la till ämnen så att jag skulle bli behörig för högskolan. Det var dagen jag började se mig som ansvarig för min framtid.
Så jag klarade gymnasiet bra och gick ut med helt okej betyg, men jag hade fått kämpa ordentligt för det sista året och jag var otroligt trött på pluggandet, vilket gjorde att jag tog ett år med att jobba heltid istället för att hoppa på utbildningen direkt.
 
Efter 14 månader heltid på McDonalds så var jag färdig - nu var det dags att ta tag i drömmen.
Första steget var utbildningen till sjuksköterska. 3 år till av studier. Det gick - det var inte alltid så enkelt och jag minns att jag flera gånger tänkte att "nu orkar jag inte mer" - men jag tog mig vidare och i Maj 2009 var jag äntligen klar!
 
Nästa steg var att få yrkeserfarenhet - minst 1 år heltid är kravet för att få fortsätta studera till barnmorska som fortfarande efter över 6 år var drömmen.
Jag jobbade på, sökte sedan utbildningen men kom inte in. Då upptäckte jag att det var meriterande med fler poäng från högskola vilket jag efter det skaffade mig. Läste lite kurser samtidigt som jag fortsatte att jobba - på det viset samlade jag både arbetstid och poäng vilket båda var meriterande, jag kämpade fortfarande på mot min dröm.
 
Sedan blev vi gravida, väldigt efterlängtat. Men med graviditeten och barnafödande fick jag ju förlossningsdepressionen - den som ändrade på allt.
Att gå igenom det har ändrat så mycket, jag fick omvärdera mycket, var tvungen att lära mig att be om hjälp, inse att jag inte längre kunde hålla på med allt och gå i ett tempo på 150% dygnet runt.
 
Det gjorde även att min framtidsplan grusades - jag kunde inte längre tänka mig att jobba som barnmorska.
När jag efter lång tid insåg att det även ändrat på min långsiktiga dröm, drömmen som jag då haft i 8-9 år, det jag hela tiden kämpat mot och målet jag haft för allt jag gjort så kastades jag neråt igen.
Helt plötsligt blev det en ny kris - vem är jag och vad ska jag göra om jag inte vill bli barnmorska?
 
Tror att det är svårt att se hur hårt det tog på mig, men jag hade kämpat för detta i så många år och helt plötsligt var det otänkbart för mig.
Hade allting varit i onödan? Var allt mitt slit inte värt någonting längre?
 
Sedan allt detta inträffade har jag inte jobbat - under lång tid var jag sjukskriven men de sista åren har jag varit föräldraledig.
Mer och mer känner jag att jag vill göra någonting.
Jag vill, jag vill, jag vill.
Jag är lite som ett barn igen, jag har massor av yrken som jag vill prova på, men jag har inte längre ett drömyrke som jag kämpat mot i flera år.
 
Jag vill väldigt mycket, jag vill lära mig än det ena än det andra, jag vill bli grym!
Ju längre tiden har gått desto mer börjar jag återigen längta tillbaka till vården - jag har vissa inriktningar som ligger mig varmare om hjärtat.
Tyvärr känner jag inte längre att barnmorska är slutmålet - däremot har det ändrats lite granna - från att ha sett det som bästa yrket i världen, till att se det som värsta jobbet och ett straff att jobba med, till att ja, låter lite spännande.
 
Mycket tankar om framtiden.
Vad ska jag göra?
När ska jag göra?
Sedan är ju det så att numera är det inte så enkelt att bara göra, skulle jag vilja jobba imorgon igen, så är inte det helt lätt. Med två barn krävs så mycket mer planering, det behövs eventuell barnomsorg, eller skulle det gå att lösa ett par dagar i månaden utan?
 
Ja som sagt, mycket tankar och funderingar på framtiden och än så länge ingen ordentlig plan eller dröm.
Men med det sagt så känns det ändå otroligt härligt att jag numera tänker framåt och har börjat fundera på vad min nya dröm skulle kunna vara.
 
 
 
 

Att vara låg

Idag kom en vän hit för en snabb fika.
Två minuter efter hon kommit, tittar hon mig i ögonen och frågar:
-Hur mår du egentligen? Du verkar lite låg.
Jag började fundera och inse att jo, jag kanske inte är lika uppåt som jag brukar.
Så när min vän gått började jag fundera lite.
Jag insåg att mina rutiner har ruckats de senaste veckorna, och sista två veckorna har jag slarvat mycket med både mat och sömn. Motion kommer jag knappt ihåg när det hände senast.
Dessutom insåg jag när jag skulle ta mina mediciner att jag hade glömt av de ganska många dagar, trots att jag använder min dosett...
Så nu måste jag ta tag i mina rutiner igen, bort med sockret, börja röra på mig, sova ordentligt och ta mina mediciner som jag ska.
Så, nu var det bestämt!
Med andra ord blir det en dusch nu, sedan ska jag krypa ner i soffan en stund och njuta av ensamheten innan det blir sängdags.
Imorgon blir allt bra!