På väg!

Efter en kväll där jag verkligen hade svårt att komma till ro och somna vaknade jag upp tidigt i morse med känslan av att ha försovit mig. Det hade jag inte och jag kunde somna om en stund igen.
När klockan sedan ringde var jag trött och tog en stund att ta mig upp. Snälla William fick pallra sig upp med mig och packade mitt kaffe och frukost medan jag i lugn och ro kunde göra mig ordning med allt jag la fram igår.
Så kom jag iväg, så nu är jag på tåget på väg till Göteborg för att åka vidare.
Fortfarande nervös, men också förväntansfull.

(Mina blänkande ögon får ni på köpet)

Nervositetskväll

Oj, oj, oj.
Ikväll springer jag runt här hemma som en liten skolflicka.
Vad ska jag ha på mig?
Passar det här?
- William blir detta bra?
- Ja.
- Tack! Nej förresten, det passar inte under jackan.
Vilka smycken ska jag ha?
Hur ska håret vara?
Testar diadem. Nej. Absolut inte. Tur att jag kollade nu.
Hm, vilken jacka skulle jag ha förresten? Denna? Nej. Denna? Den får duga.
- William? Har du gjort frukosten?
- Ja.
- Har du förberett kaffe?
- Ja.
- Termos?
-Nej.
-Va? Paniken börjar komma, William tar fram en termos, jag andas ut.
Kollar väskan en gång till.
Packar om, innehållet låg åt fel håll, förstår väl vem som helst att det måste ligga rätt.
Skor.
Vad ska jag ha för skor?
- Jag måste ha stövlarna, men de är så varma, jag kommer svettas. Men det får bli så, de är de enda jag har som passar till kjol, och några byxor har jag inte.
- Ska du fortsätta vägra handla byxor länge till?
- Ja! Blänger till på William.
Kollar desperat efter skor i skohyllan, provar ett par.
- Nej de passar inte till dessa kläderna.
Kollar andra skohyllan. Inga. Kollar tredje skohyllan.
- Nej, de är gröna. Nej, de behöver klackas om. Ser du? Jag har inte så många skor som du tror.
Springer in i klädgarderoben, kollar på min skohylla. Nej, nej, nej. För kallt för alla dessa. Lyfter blicken, kollar på alla skokartonger ovanför skohyllan, läser vad de står på de. Där, de kan passa. Sliter ner kartongen, håller på att dra med för många, kan inte fixa detta.
- William!
Får ner skorna, testar, de passar.
- De var fina.
- Ja, de passar bra. Går att gå i också, de är inte skeva, säger jag nöjt.

Allt förberett.
Nu ska jag bara kolla när tåget går.
För imorgon mina vänner, ska jag till Borås.
Jag ska på en föreläsning på högskolan.
Som jag flängt runt kan man ju tro att jag ska hålla i den, men nej, jag ska vara anonym deltagare. Jag börjar nämligen en kurs i akutmedicin, och precis så här nervös är jag inför både skola och att bara vara Maria. Alldeles bara Maria. Ingen mamma. Ingen fru. Bara Maria för ett par timmar.

Men nu ska jag kolla upp restiden och sedan försöka somna.

Strax är det dags

Jaha då närmar sig den riktiga vuxenvärlden. På fredag blir vi klara. Får en titel. Legitimerad sjuksköterska. Oj vad det känns... Ja det känns helt enkelt. Vet inte vad eller hur det känns än. Så på tisdag om en vecka ska jag ta mina första stapplande steg på min nya arbetsplats. Ojojoj... Hur detta ska gå får vi se då. Det kommer givetvis att gå bra, för något alternativ finns inte, men det hindrar mig inte från att känna mig otroligt nervös och spänd. Men förhoppningsvis så försvinner lite av all nervositet i helgen i samband med all alkhol! Haha! Jag har sagt till mamma att mitt mål är att hinna bli nykter tills på måndag eftersom jag trodde jag skulle jobba då, men nu kan jag ändra mitt mål och hoppas att jag blir nykter tills på tisdag istället... Tror iförsig inte att detta lär bli ett problem, då jag oftast inte blir så full numera, men jag kan väl ge det ett försök, eller snarare två försök denna helgen. Även om jag nu inte dricker mig full så hoppas jag att jag kan koppla av lite i helgen, men risken är ju att det lär bli mycket snack om nerver och allt hela helgen då bägge festerna är för att vi är klara.

Jag förstår inte att jag är klar. Att vi alla är klara, det känns helt sjukt. Men sjukt kul också eftersom vi har kämpat i tre år. Och nu är det slut. Det kommer nog kännas både roligt och tråkigt. Jag träffade en gammal arbetskamrat förra veckan som sa till mig att njuta av sista tiden i skolan, vilket var innan hon insåg att det var en vecka kvar, eftersom att man i skolan har en himla frihet när man ska göra saker, att man inte måste vara på en plats en viss tid 5 dagar i veckan. Det saknade hon från skolan. Och det kan jag förstå, för det är en frihet på det viset, men samtidigt en förbannelse iaf för mig som gärna skjuter upp saker eftersom det då blir att jag har fritid men i mitt huvud har jag alltid saker att göra. När man jobbar och kommer hem så är man ledig. Inte för att jag tror att det alltid är en dans på rosor, för det är fortfarande massa saker som ska göras hemma, som att handla, diska, planera för gräsmatta/altan och dylikt, men ändå. Oftast är det inte så tidspressat och med deadlines på samma sätt som saker är i skolan.

Så jag kommer att känna mig väldigt glad på fredag när allt är klart, och jag kommer bli ghlad när jag får min första lön, alltså inte lån, men jag kommer säkerligen bli ledsen när jag en dag vill ta sovmorgon, men inser att det inte fungerar så ute i arbetslivet...