Belöningsdags

Som jag tidigare skrivit om så har jag ju gått ner över 10 kilo i vikt.
Det är jag ju så glad över, mitt första mål var 5 kilo och mitt slutmål var 8 kilo. 
Men jag kom ju till och med under det. Behöver fortfarande forma kroppen - men det tar tid det med.
Men inte någon gång som jag klarat av mina mål har jag gett mig själv någon belöning.
Inte en enda gång.
Nu är det dags att ändra på detta och ska belöna mig med att handla lite kläder till mig.
Det var flera år sedan jag köpte kläder som jag verkligen gillar och som inte bara döljer min kropp, men nu är det dags!
Jag har kikat på massor av fina klänningar som jag vill ha, så läckra färger och modellerna älskar jag! Så snyggt och riktigt feminint.

Brukar ni vara duktiga på att belöna er när ni nått era mål? Med vadå för någonting?


Doktorns utlåtande - Du är svag

För ett par månader sedan blev jag ju utskriven från den psykiatriska öppenvården och skulle därmed tillbaka till min vanliga läkare på vårdcentralen för fortsatt uppföljning.
Så idag hade jag tid hos honom. Vi skulle prata mediciner och samtidigt skulle han gå igenom mina leverfläckar då jag inte gjort det under alla dessa år jag mått dåligt, senast var 2010 och enligt deras rekommendationer ska jag kolla dessa minst vartannat år. Så det var helt klart dags.
Men besöket tog en vändning som jag inte var beredd på.
 
Vi fick komma in i rummet, båda pojkarna var med och bar in massa leksaker från väntrummet så de kunde leka under tiden.
Började prata om hur jag mår, om jag fortfarande är hemma och vad planen för framtiden är. Han tyckte det var väldigt bra att jag kunde vara hemma så länge som vi tänkt, för att inte öka på stressen för mig. 
Sedan, från ingenstans, säger han:
-Du har gått ner mycket i vikt.
-Öh, ja, jo det har jag ju...
-Medvetet eller inte?
-Öh, ja, jo det var ju medvetet...
-Med mat eller träning? Eller både mat och träning?
-Nej, bara maten.
-Du måste träna, det har jag sagt till dig förut. Du kommer må bättre då.
-Ja, jo jag vet. 
 
Sedan var det dags att ta av tröjorna för att undersöka leverfläckarna på ryggen. Han lyser och kollar på de, alla ser bra ut.
Så där står jag i byxor och BH och han konstaterar:
-Nu är du smal, men du är svag. Jag ska skriva ut ett recept på fysisk aktivitet till dig.
-Öh, jaha. Tack?
 
Så nu sitter jag här hemma med en ordination från läkaren på att träna. Inte heller sådär lite lagom med 1 timma i veckan, utan minst 4 timmar i veckan.  
Kondition minst 60-90 minuter 2-5 gånger i veckan.
Styrketräning minst 60-90 minuter 2-5 gånger i veckan.
Ja det blir helt enkelt till att planera in detta i kalendern nu då som William uttryckte sig. Helt enkelt. Eller hur?
 
Lite lustigt är det ändå att just senaste veckan har väldigt många varit på mig om att börja träna, både på Instagram och när jag träffat mina vänner.
Så till alla er - Ni har tydligen rätt.
Jag måste träna.
Doktorns order.
 

35 veckors viktresa

I början på detta året slog jag personligt viktrekord. Ja, förutom då jag varit höggravid - då har jag vägt mer, precis som det ska vara. 
Men när jag ställde mig på vågen och den visade 70 plus blev upprörd på mig själv - vad höll jag på med?
Jag började tänka på vad jag åt, försökte hålla igen, räknade kalorier och allt. 
Inte för att siffrorna i sig störde mig - men för hur kroppen såg ut, att alla kläder var för små. 
Det gick sådär ska jag säga. 
Jag smög med att jag åt godis och kakor varje dag - tog en näve godis och låste in mig på toaletten för att äta. En dag när jag satt därinne, inlåst för mig själv med munnen full av sötsaker slog det mig. Detta kunde inte vara sunt. Det är inte normalt att göra på det viset. 
Jag bestämde mig. 
Jag var tvungen att sluta hetsäta på det viset. 
Jag var tvungen att säga hej då till mitt älskade godis. 
Det tog nog nästan två dagar tills jag satt där igen. 
Fast då inte bara med munnen full av godis, utan även med tårar rinnande längs kinderna. 
Jag hade misslyckats. 
Jag hade ingen självbehärskning. 
Jag satt på en toalett, munnen full av godis, tårar sprutandes och gormade åt min familj att låta mig vara i fred - jag satt ju på dass. 

Nej, jag var tvungen att göra något mer drastiskt. 
Jag är sådan till person att det är allt eller inget som gäller - jag har svårt att tillåta mig lagom. 
Så jag var tvungen att sluta med allt socker. 
Jag startade därför med LCHF. 
Tanken var att jag skulle köra det i 1-2 månader för att bli av med sockerberoendet. 
Nu har jag kört med det i snart 7 månader. 
Inga fler toalettbesök för att äta godis, inte så mycket humörsvängningar av sockerfall och som bonus har jag dessutom inte bara gått under 70 kilo igen, nu har jag till och med gått under 60 kilo. 
Mina kläder är inte längre för små - nu är de för stora. 
Nästa steg är att komma igång med träningen. Att bli stark i kroppen. 

23 februari - 11 november
Vikt 70,3 kg - 59,8 kg (-10,5 kg)
Lår 57,8 cm - 51,5 cm (-6,3 cm)
Rumpa 99 cm - 94 cm (-5 cm)
Mage 99 cm - 90 cm (-9 cm)
Midja 87 cm - 77 cm (-10 cm)
Arm 28,5 cm - 26 cm (-2,5 cm)