Vecka 40

Jahopp, då har sista veckan kommit. På söndag är det planerat. Står i min almenacka.
Jag vet att det kan dröja ytterligare, men det är inget jag har planerat eller räknat med denna gången. Förra gången var jag säker på att jag skulle gå över två veckor, men Theodor kom ju hela tre dagar tidigt och chockade oss, så denna gången räknar jag inte med att gå tiden ut. Vilket säkerligen gör att jag kommer göra det.
Var hos barnmorskan idag och äntligen hade busen fixerat sig. Bra, då ska den inte upp och snurra runt mer vilket känns bra.
Så nu har vi tagit lite kort ikväll här hemma. Inte så lätt alls, haha. Men om jag inte försöker kommer jag väl att ångra ihjäl mig. Så några stycken blev det i alla fall. Bjuder på några av den knasiga familjen.
 
 
 
 

Busbebis

Igår var det äntligen dags för ett besök hos barnmorskan igen. Skulle gått förra veckan, men då hade Theodor vattkoppor och William var på konferens så då fick jag avboka. Så det har hunnit gå tre veckor sedan jag var där senast och nu hade jag hunnit gå in i veck 38.
Men bebis gav mig en otrevlig överraskning. Har vänt sig. Inte åt rätt håll som det har varit i två månader, utan har snurrat upp och lagt sig med huvudet under högra revbenet och med rumpan vid min vänstra höft. Så efter att ett ultraljud gjorts för att vara säker på att det var så, bokades en tid in på Näl för att göra ett vändningsförsök.
Så det ska göras imorgon bitti.
Usch, känns inte alls roligt! Vet egentligen inte vad det är som gör mig orolig förutom att jag känner att jag inte vet någonting om det. Jag gillar inte att inte veta, vet jag vad som ska hända, vad som kan hända vad chanser och risker är känner jag mig lugnare. Men det är svårt att hitta information, i alla fall som kommer från bra källor. Vill liksom inte läsa på skitsidor, ni vet som typ bloggar och sånt, haha.
 
Men en av mina största rädslor är ju att behöva gå igenom ett kejsarsnitt så det är väl det jag är orolig för. Jag vet att det inte lönar sig att gå runt och vara orolig för någonting som jag inte kan påverka, men det är svårt att låta bli. Som sagt, när jag inte kan fakta så skenar min fantasi iväg och tro mig, den är det inget fel på den kan hitta på hur mycket som helst och det är oftast värre än verkligheten.
 
Inatt vaknade jag dessutom med sammandragningar som gjorde ont på riktigt, då blev jag faktiskt rädd. Usch, går ju inte att föda barn på sniskan. Som tur var gick det över efter drygt en timma så det var ju bra och idag har jag inte känt någonting.
 
Men imorgon är det dags att åka in och kolla läget och eventuellt försöka vända. Då får jag förhoppningsvis mer information också som gör att jag känner mig tryggare. 
 


Barnmorskebesök vecka 30

Idag var det besök hos barnmorskan igen. Denna gången följde även William med för att kunna ställa lite frågor och lyssna på hjärtljuden.
Vi pratade mycket om tankarna på hur det ska gå om förlossningen kommer att gå ännu fortare denna gången, då vi förra gången inte hann vara på förlossningen i lite drygt en timma. De säger ju dessutom att det brukar gå fortare för andragångsföderskor. Å andra sidan sa de massa saker förra gången som brukar vara för förstagångsföderskor som inte hände, så vem vet, jag kanske kör på tvärtom - kort första och lång andra?
Det vi diskuterade fram var till slut att jag måste lyssna på min kropp och ta mig själv på allvar, att jag denna gången ska säga till William när jag känner av och att vi ska ringa med en gång och åka in för att kolla.
 
Men det var ju det där med att åka in och kolla. När jag tänker den meningen så omvandlas den i min hjärna till någonting i stil med en novell som lyder
"Ring, var påstridig, besvärlig och krävande tills de säger att det är okej att jag kommer bara för att de inte orkar höra på mitt tjötande längre och för att det inte är okej för de att slänga på luren i mitt öra. När de har gjort undersökningen och således "kollat" upp mina känningar kommer de att säga att vi kan åka hem igen, det fanns verkligen ingenting som tyder på att det har startat. Sedan får jag tassa ut därifrån helt skamsen och känna att jag tog upp tid från patienter som verkligen behövde hjälp, inte som bara var mesiga som jag. Sedan kommer säkerligen all personal sitta och prata om sådana besvärliga patienter som jag, som är så mesiga, nervösa och oroliga så de åker in så fort de tror de känner någonting, trots att det säkerligen bara var lite luft i magen eller något i den stilen."
Jag vill verkligen inte vara den personen som åker in i onödan.
Jag vill inte vara till besvär i onödan.
Så jag vill verkligen inte åka in med tanken att det bara är för att kolla och vara säker.
 
Som jag sa till barnmorskan och William idag, hade William inte varit i Milano utan hemma när jag fick mina sammandragningar så hade jag säkerligen inte ringt in eller åkt till förlossningen. Förmodligen hade jag knappt sagt någonting till William heller. Det var ju min oro för att jag var ensam med Theodor som till slut fick mig att göra det, vilket faktiskt var det kloka i det fallet.
 
Men det kommer säkerligen att gå bra, barnmorskan tror att min kropp egentligen berättar det i tid för mig, bara det att jag ska ta det på allvar och inte negligera det.
Men jag tror att jag kommer fixa det, för jag är nog ganska orolig egentligen för tanken att inte hinna in till sjukhuset. I alla fall i mina drömmar, där jag de senaste veckorna har drömt vid ett flertal tillfällen att jag föder hemma. Med bara Theodor hemma. Det är inga roliga drömmar.
 
Resten av mötet var bara bra, alla värden var bra och magen växer som den ska, SF-måttet var nu 30 cm så jag fortsätter följa fullgångna veckor med cm. Vikten fortsätter att gå uppåt, snart uppe på min inskrivningsvikt. Barnmorskan var väl inte lika förtjust som jag med att jag nu känner mig nöjd med att inte gått upp mer, alltså nu när jag går upp och allting gått bra. "Fortsätt att äta och äta" blev rådet. Klart jag ska, men jag är ändå glad för att slippa behöva jobba med massor av kilon efteråt. Det var ju ändå så att min inskrivningsvikt inte var så smickrande utan låg redan på ett par kilon plus där mot vad jag borde, eller i alla fall brukar, väga.
 
Både jag och William fick känna och klämma på bebisens huvud som låg neråt. Det var så häftigt att känna, då jag höll med en hand på varje sida om huvudet så kände jag hur huvudet flyttades med när jag knuffade på ena sidan. Det är så fascinerande och det gick någon slags känslovåg genom kroppen på mig, så mysigt och jag blev verkligen glad.