Utskriven från psykiatrin

För över fyra år sedan började jag att må dåligt.
Jag var gravid, mådde konstant illa och hormonerna var som galningar i min kropp.
Sjukskriven på grund av illamåendet och viktnedgången.
Jag låg i min soffa hela dagarna, tvingade i mig vätska i form av mjölk och fanta exotisk. En halv liter av varje varje dag, varken mer eller mindre - var ju tvungen att få i mig annat än vatten. För som läkaren sagt - "som sjuksköterska kan du ju ta hand om dig själv."
 
Efter drygt 13 veckor släppte det värsta illamåendet och jag började jobba. 
Någon lycka över att vara gravid kände jag dock inte, men då två andra på jobbet var gravida och skulle ha barn samtidigt kunde jag iaktta de och således imitera deras sätt att prata om graviditet och vad de sa att de fixat till sina bebisar och liknande. Jag satt alltså tyst, studerade och lärde mig helt enkelt vad jag trodde förväntades av en gravid kvinna.
 
I slutet av graviditeten tog jag mod till mig och nämnde lite till min barnmorska att jag var orolig över hur jag skulle må när bebisen föddes, så i förlossningsbrevet skrev vi in att jag ville att någon på BB skulle fråga mig hur jag mådde. Men mer pratade vi inte om det. Inte heller var det någon på BB som tog upp det - förmodligen var det ingen som läste mitt förlossningsbrev. Innan förlossningen hann nog ingen och efteråt var det säkert så att de kände att det var onödigt.
 
Efter detta gick det snabbt neråt och efter en månad var jag rädd för mig själv och då tvingade William mig att söka hjälp.
Domen blev förlossningsdepression och jag blev sjukskriven med omedelbar verkan samt fick förbud till att vara själv.
Efter detta har jag träffat läkare, psykiatriker och många psykologer som allihopa har hjälpt mig så otroligt mycket. Någon gång mellan 6-12 månader efter min första läkarkontakt blev jag remitterad till öppenvården inom psykiatrin då min dåvarande läkare kände att han inte hade mer kunskap inom psykofarmaka. Sedan dess har jag haft kontakt med både psykiatriker och psykologer där samtidigt som jag fortsatt att ha kontakt med mödra-barn-psykologen.
För drygt 7 månader sedan slutade jag att vara sjukskriven och har sedan dess "enbart" varit föräldraledig. 
 
Men nu, drygt 3,5 år senare, ett hundratal psykologbesök och många medicinjusteringar senare så blir jag nu utskriven från öppenvården.
Jag behöver inte deras hjälp längre. 
Jag kan nu gå tillbaka till min vanliga läkare och det räcker.
Någon psykologkontakt har jag inte heller längre - jag försöker ventilera med vänner och familj istället.
Jag har accepterat att jag aldrig kommer att bli som jag var förr, men framförallt har jag insett att jag inte vill det. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, jag har tvingats lära mig att ensam inte är stark och jag har lärt mig att det inte är en svaghet att ta emot hjälp. 
Men framförallt har jag insett att dessa åren har format mig och min familj. 
Min starka, pålitliga familj som har stöttat mig hela tiden.