Hur länge ska han behöva vänta på hjälp?

När vi var på 18-månaders kontrollen för Cornelis så uppmärksammades redan då att han inte talade någonting. BVC-sköterskan bokade då in en extra kontroll 3 månader senare för att ge han ytterligare lite tid att komma igång med språket. Han förstod ju redan då massa och kunde lyssna och förstå uppmaningar, men hade inga ord som han använde.
 
Tre månader senare gick vi på det extra besöket. Ingenting hade förändrats, förutom att han förstod fler ord som vi sa, men ingenting hade hänt med hans egna språk. Då menar jag att han fortfarande inte sa någonting, inga ljud som betydde mamma, pappa eller någonting. Han kunde göra ljudläten för kossa och får, det var det.
Så en remiss skickades iväg till logopeden för att kunna få stöd med hur vi kan hjälpa honom.
 
Vi fick snabbt hem ett brev att remissen var mottagen och att vi skulle få en tid. Ingenting om när, så jag har väntat. Och väntat. Och väntat ännu mer.
Remissen skickades i slutet av Januari - det är 6 månader sedan!
Jag har de senaste månaderna ringt ett flertal gånger, lämnat meddelande efter meddelande, helt utan resultat, de har ett märkligt system där det är logopeden själv som ska boka in tider vilket gör att tiden med patienter försvinner. Logopeden jobbar dessutom bara halvtid. Jag fick till slut tag på en annan på mottagningen, de kunde tyvärr inte hjälpa mig då de inte hade någonting med logopederna att göra men sa att de trodde att väntetiden kunde vara uppemot 1 år. 1 år!
 
Vår BVC-sköterska har också försökt att trycka på och få besked, men kan inte ge mig några svar.
 
Vårdgarantin ska ju se till att vi får en bedömning inom 3 månader, vi har nu väntat i 6 månader och ingenting har hänt mer än en bekräftelse på att remissen kommit dit.
9 månader har gått sedan BVC gjorde första bedömningen att han var sen i språket.
 
Så idag har jag ringt runt massa igen. Återigen ringt logopeden utan svar. Återigen talat in ett meddelande, men förväntar mig inte ett samtal tillbaka då jag inte har fått de någon av de andra gångerna jag har ringt.
Men nu ringde jag även upp till logopedavdelningen på Näls sjukhus - de har drygt 5 månaders väntetid på nybesök.
De skulle återkomma nästa vecka och förhoppningsvis kan Cornelis få hjälp där istället.
 
Det är helt galet att det ska ta såhär lång tid.
Om BVC kollar språkutvecklingen och anser att ett barn behöver hjälp redan vid så här liten ålder, han var ju som sagt 18 månader när det uppmärksammades, så borde det inte behöva ta så här lång tid. Han är nu 27 månader och ingen har velat hjälpa oss än.
Idag är jag förbannad på detta och pratade med min mamma förut och var så upprörd! Vårdgarantin som ska hjälpa till och annars ge platser på andra ställen känns som ett stort skämt! Att jag själv ska behöva ringa runt till massa andra ställen/sjukhus för att berätta vår historia, hoppas på hjälp därifrån. Galet!
 
 

Bila i San Francisc

Lördag och vi hyrde en bil och försökte oss på att åka 49 mile turen.
Den går genom stora delar av staden och förbi många av de stora turistattraktionerna.

Tanken var att komma iväg tidigt, men det var inte så lätt att få tag på en bil - vi borde helt klart ha hyrt en i förväg.
Till slut så ringde vi tillbaka till det första stället vi varit på, de hade en dyr bil att hyra ut, så vi tänkte att vi får ta den - annars får vi ingen. Så vi sa att vi ville ha den, då sa de att de fått in en annan billigare - någon som ångrat sig eller lämnat tillbaka tidigt. Så den blev det!

Vi startade med att köra mot Lumbard Street - den där galet krokiga vägen som är så populär. Vi körde ner för den och sedan körde vi runt ett par varv för att hitta en parkering så att vi kunde promenera dit och fotografera mer. Det var vi och några hundra turister till.

Sedan fortsatte vi på rutten, vi stannade inte vid varje punkt på listan, då hade vi aldrig kommit någonstans.

Det var inte helt lätt att veta var vi skulle köra, skyltarna saknades på en del ställen och vår karta var inte så bra. Vi körde ganska så rätt stora delar av tiden, men en gång körde vi vilse rejält. Blev en lång väg tillbaka, men istället fick vi se en liten ort utanför.

Påväg tillbaka in mot centrum körde vi igenom Golden Gate Park där vi stannade till vid Chinese Tea garden för att äta picknick.
Där fanns en sjö med en stor ö och på den ön fanns ett långt vattenfall som rann ut ner i sjön. Vi tog oss upp ovanför vattenfallet och åt däruppe där det var lite lä.

Nästa stopp blev vid Painted ladies. Bredvid dessa hittade jag ett så fint hus - jag vill ha! Helt i lila tronade det upp sig mot himlen och jag föll för det totalt!

Vi körde inte hela turen då tiden drog iväg rejält, det tog bra mycket längre tid än jag trott. Så i körde istället över Golden Gate och ut i vildmarken dit vi inte kom när vi cyklade.
Muir Woods var destinationen - en jättestor redwoodskog med helt gigantiska träd. Jättemysigt område med stigar, kvittrande fåglar och en liten bäck. Här hade vi kunnat gå mycket längre, men tyvärr stängde det så någon långpromenad blev det inte.

Vägen upp var så krokig och ganska så läskig. Slingriga vägar längs berget med ett stort stup vid sidan om och inga vägräcken som stopp. Just då så var det nog bra med den tjocka dimman så att vi inte såg hur långt ner det var.

Sedan var det kväll så tog oss återigen tillbaka till Centrum för att återlämna bilen och få i oss lite mat innan det var dags att packa väskorna inför utcheckningen nästa morgon.

Som sagt, Wi-Fi är inte så bra, så blir inte så mycket bilder då jag tagit de med kameran. Däremot har jag filmat massvis som kommer så småningom!

Cykla i San Francisco

San Francisco so far...

Första dagen gick jag runt lite i en dimma, kollade runt vid union square och gick i affärer. Handlade inget förutom ett antal stora kaffe - gick på koffein hela dagen.

På fredagen kollade vi först en stund i affärer, blev dock inte mycket handlat, ett par jeans var det enda jag köpte till mig.

Sedan gick vi och hyrde cyklar - vi valde elmodellen eftersom staden i stort sett bara består av backar, otroligt branta backar och det var inget träningspass vi var ute efter.
Fanns ställen lite överallt att hyra cyklar så det var lätt att hitta - men massor av papper att fylla i.
Då vi valt elcyklar fick vi inte välja till någon försäkring, istället var vi tvungna att godkänna inga försäkringar. Dessutom fick vi aoutorize att vi hade hutlösa summor på våra kort, som en slags deposition. Helt sjukt mycket pengar säger jag!
Sedan bar det iväg - på vanliga cyklar. Vi fick cykla cirka 5 km för att komma till deras stora garage där de förvarade sina elcyklar.
Äntligen fick vi lite tramphjälp. Det var så roligt!! Susade upp i alla uppförsbackar, ibland så satte jag igång gasfunktionen och åkte då med benen rakt ut uppför backen - vilken känsla! Satt på sadeln och gapskrattade i hög fart! Självklart med hjälmen på huvudet.

Vi cyklade strandpromenaden mot Golden Gate bron, stannade halvvägs och åt lite picknick vi hade köpt med oss. Vi satt mitt emellan bron och Alcatraz. Kollade på människorna som var nere vid stranden och lekte med sina hundar, andra som var ute och sprang och många som cyklade. Till och med ett brudpar som var ute för att bli fotograferade fick vi se.

Cyklade därefter vidare mot bron som var vårt mål.
Väl där så var det som att blåsten tilltog gånger hundra. Det var inte som att det kom starka vindbyar, utan det var ett konstant blåsande. Ändå tur för det är bra mycket läskigare att cykla i vindbyar än detta konstanta.

Tyvärr låg hela staden i dimma så vi fick inte se de klara färgerna som jag tänkt mig. När vi väl kom över så vände vi om och tog oss tillbaka över bron direkt.
Klockan började bli sent så vi ville inte cykla iväg så vi var långt borta när mörkret kom.
Vi tog några småvägar runt stränderna och sedan de stora vägarna med alla backar tillbaka.

Riktigt rolig dag, både upplevelsen av elcykeln och staden.

Wi-Fi verkar inte vara deras starka sida här i landet, så inläggen dröjer och bilder blir inte så mycket. Försöker mer på Instagram.