Reashopping

Idag passade jag på att åka och shoppa lite nere på Lindex då det var halva rea-priset. Visst måste jag bara passa på när de rear ut - det är ju roligt att handla!
Tyvärr var det väldigt utplockat i Theodors storlek, men en pyjamas och skjorta fick han. 
Cornelis fick ett par byxor och 3 stycken bodys.
Sedan fick de två par vantar var, dessa vantar som alltid har en förmåga att tappas eller bli så blöta att de inte går att använda hela dagen - så lika bra att passa på nu på rean att köpa lite reserv-vantar.
Till mig själv fick jag faktiskt köpt två par tjocka strumpbyxor, passar mig perfekt som ofta går i kjol/klänning och det är alldeles för kallt att gå i tunna nylonstrumpor nu.
Allt som allt skulle det gått på 1847 kronor och jag betalade 565 kronor. Alltså, nu ska jag nörda ner mig lite här, blev det nästan 70% rabatt på hela köpet. Sånt gillar jag!


Jag ammade på restaurangtoaletten

Nu ska jag skriva om amning.
Offentlig amning.
 
Detta eviga ämne som tydligen berör och äcklar så många människor därute. 
 
Kollar vi statistiken som Socialstyrelsen publicerar på barn födda mellan 1986-2013 så har minst 95% ammats, antingen helt eller delvis, vid en veckas ålder. 
 
Det betyder att de allra flesta av oss har en personlig relation till amning. Antingen är ni mammor som har ammat era barn, eller så har ni själva ammats av era mammor, eller så har era syskon, kusiner, vänner ammat/ammats.
 
 
 
Jag själv har aldrig förstått vad som upprört med själva amningen - personligen är jag bara så fascinerad av den häftiga kvinnokroppen som klarar av att producera mat. Först den häftiga graviditeten där en hel människa byggs upp, inuti en annan människa, för att sedan kunna ge denna nya människa näring som räcker som enskild föda, till och med rekommenderas i 6 månader.
 
 
 
Visst kan jag hålla med om att jag kan skyla mig lite grann när jag ammar. Det är ju lättare, enligt mig, när barnen är små och ligger stilla och ofta somnar vid bröstet. När de är lite större så har jag ju omöjligt kunnat lägga en filt över axeln för att dölja, den har de ju ryckt bort i så fall och blivit arga, släppt bröstet och det har då lett till att jag visat upp mig ännu mer. Så där blev det bara motsatt effekt.
 
Men när de var mindre kunde jag tycka det var smidigt då mina barn annars blev så distraherade av allt annat som hände runt om, så då gjorde jag det för deras skull.
 
 
 
Jag har ju två barn som jag ammat och där det fungerat otroligt bra bägge gångerna.
 
Däremot har jag varit i olika lägen på hur jag mått och därmed hur jag hanterat amningen.
 
Med Theodor gick jag alltid iväg och var själv när jag ammade. Ville inte att någon skulle se mig, var rädd för reaktioner men jag tyckte även att det var skönt att få en stund ifred. 
 
Mitt barn, vår amning, vår stund.
 
Jag gick faktiskt in på en liten toalett och ammade när vi var på restaurang. Inte för att någon sa det utan för att jag ville vara ifred. Då tyckte mitt sällskap att jag var lite märklig, de andra gästerna på restaurangen var nog inte helt nöjda heller då jag ockuperade den enda toaletten i drygt 40 minuter. Men jag kände mig inte bekväm i att amma offentligt och detta var enda stället som fanns att tillgå och jag helammade fortfarande Theodor.
När Cornelis kom så var jag tryggare i mig själv och har ammat överallt utan problem. Restauranger, parker, köpcentrum, flygplan och till och med när han suttit i bilstolen och jag bredvid. 
Jag kan inte komma på ett enda tillfälle när jag tänkt att jag inte bör amma för att andra kan ta illa upp. 
Cornelis har alltid vägrat att ta nappen och aldrig haft någon snutte eller gosedjur utan bara har haft mig som sin trygghet. Om han varit trött och ska somna men bestämt sig för att han vill snutta - tro mig när jag säger att det tagit timmar att få honom att sluta skrika om jag inte ammat honom. Detta är alltså inte när han varit hungrig, för om han sedan fått amma har han somnat inom 1 minut, alltså har han inte fått i sig någon mat på den tiden, utan bara tryggheten och närheten som det är för honom att amma. Att bara kramas och gunga har inte räckt för honom.
 
Tänk er scenariet på restauranger där mammor inte "får" amma, och att mitt barn vill snutta sig till sömns. Jag sjunger och gungar mitt barn, hyssjar och tröstar men han skriker helt förtvivlat. Alla gäster tittar argt, de kan inte höra vad deras sällskap säger för mitt barn skriker efter närhet.
 
Personligen vet jag precis vad jag skulle valt i denna situation.
 
Så ni som har problem med amning, tänk efter lite vad ni själva har för relation till amning, varför ni har problem med det, kom ihåg att vi människor inte skulle ha levt om amningen inte fanns, samt vad konsekvenserna blir om en kvinna inte ammar sitt barn som vill bli ammat. 
Vill ni hellre sitta på en amningsfri restaurang med skrikande barn eller låta mamman ge sitt barn den trygghet som barnet ber om?
 
 
Tycker denna film visar en intressant synvinkel på hur vi ser på kvinnokroppen.
Kan det vara så att vissa tycker att amning är svår att se på då de enbart ser bröst som något sexigt och att denna bild då blir förstörd? 
 
Varför tror ni att folk blir störda av offentlig amning?
Har någon av er råkat ut för någonting när ni ammat?
 

 

Belöningsdags

Som jag tidigare skrivit om så har jag ju gått ner över 10 kilo i vikt.
Det är jag ju så glad över, mitt första mål var 5 kilo och mitt slutmål var 8 kilo. 
Men jag kom ju till och med under det. Behöver fortfarande forma kroppen - men det tar tid det med.
Men inte någon gång som jag klarat av mina mål har jag gett mig själv någon belöning.
Inte en enda gång.
Nu är det dags att ändra på detta och ska belöna mig med att handla lite kläder till mig.
Det var flera år sedan jag köpte kläder som jag verkligen gillar och som inte bara döljer min kropp, men nu är det dags!
Jag har kikat på massor av fina klänningar som jag vill ha, så läckra färger och modellerna älskar jag! Så snyggt och riktigt feminint.

Brukar ni vara duktiga på att belöna er när ni nått era mål? Med vadå för någonting?