Strunta i chartern - ge barnen tiden

Hösten har kommit och med den är det många barn som återvänder till dagis och skolor. Men även små barn som ska skolas in för första gången. 
Jag har läst massvis av inlägg om detta senaste dagarna, både på bloggar, Facebook och Instagram. Jag inser mer och mer att jag är så glad över att inte behöva göra detta med Cornelis. Han kan fortfarande vara hemma med mig och jag slipper denna ångest som så många föräldrar delar med sig av. 

Att kunna vara hemma är en lyx och ett stort privilegium som jag är väl medveten om att inte alla föräldrar kan unna sig, eller för den delen vill göra. 

För mig är det en självklarhet - jag får riktig ångest av tanken på att vi båda ska jobba heltid, barnen på dagis och att vi knappt kommer att ses. Åtminstone inte så att det känns tillräckligt för mig. 

En snabb uträkning på timmar
Barnen är vakna mellan 7-19
Skulle vi föräldrar jobba samma tider så skulle de behöva vara på dagis mellan 8-17  (9 timmar dag = 45 timmar i veckan)
Familjetiden skulle alltså vara 3 timmar på vardagar (mellan 7-8 och 17-19) plus 12 timmar per dag på helgen, sammanlagt 24+15=39 timmar. 

Det skulle betyda att de är mer timmar med sina fröknar än vad de är med sina föräldrar!
För mig är som sagt detta inte ett alternativ. Jag vill att mina barn ska vara största delen av sin tid med mig, inte med olika fröknar. 

Att tiden på vardagarna dessutom till stora delar består av många måsten, såsom påklädning, frukost, matlagning, middag för att sedan gå direkt till säng och natta känns inte rätt. Så det kan inte vara många minuter på vardagarna som barnen får full uppmärksamhet från sina föräldrar?

Självklart så blir de även fästa vid sina fröknar när de träffar de så mycket som de gör. Problemet som jag ser det är att de just är deras fröknar. Efter ett tag så kanske de byter avdelningen eller att fröknarna slutar - då försvinner dessa personer som är en stor del i barnens liv. De personer som barnen träffar mest. 

Jag tror verkligen att det är bäst för barnen att ha stadiga relationer, främst med människor som kommer att fortsätta finnas i deras liv även när det sker en förändring. Far/mor-föräldrar, vänner men framförallt deras föräldrar. 

Som sagt, jag VET att det inte går för alla. Alla har inte ekonomin att kunna vara hemma på heltid så som jag är. 
Men tanken på att jag ska jobba heltid för att vi ska ha råd med extra lyx såsom 1 veckas charterresa per år, fina märkeskläder och massa fina presenter till barnen - det känns helt galet. 
Personligen låter jag hellre bli allt detta för att ge mina barn det bästa de, enligt mig, kan få - sina föräldrars tid!

 

Ge mig själv en chans

Detta med träning och rörelse är ju en av mina svårigheter som jag kämpat med i många, många år för att komma igång med.
Tidigare har jag tränat både innebandy och fotboll och då haft ett lag att gå till, vänner att träna med samt ett socialt utbyte av träningen samtidigt. det har jag verkligen tyckt varit roligt. För cirka 7 år sedan var jag senast med i ett korplag med fotboll, innan det var det ytterligare 9 år sedan, alltså 16 år sedan, som jag tränade i ett lag. Så det är ju ett tag sedan kan jag väl säga.
Så detta med att bara träna för min egen skull är verkligen ingenting jag någonsin gillat eller klarat av. Jag har försökt massa saker, haft kort nere på gymmet här för att kunna gå på klasser, men jag är inte så förtjust i det. Visst har jag roligt om jag exempelvis går på zumba eller afrodans, men mest för att jag har så fruktansvärt dålig kordinationsförmåga samt en obefintlig taktkänsla så jag är helt i otakt samt gör andra rörelser. Som sagt, jag har roligt och får träning, men mest i skrattmusklerna.
 
Efter många år har jag nu sagt upp mitt kort härnere då jag insett att jag inte använder det och kommer troligtvis inte börja gå på dessa pass jag betalar för. För mig är det svårt att anpassa allt efter de tider som passen är, jag vill hellre anpassa träningstiden efter mig själv och min familj. Att jag heller inte kunnat ta med mig barnen har gjort det betydligt svårare då jag är med de hela dagarna. Så hej då sa jag till det stora nya gymmet.
Istället gick jag och köpte ett träningskort på det lilla gymmet här i närheten, de har liknande utrustning, men ingen utsikt över älven och är inte lika nytt. Fast det kostar knappt 1/3 av priset.
Att min vän dessutom tränar där och nu har gett sig in på att få mig vältränad (haha) är ju helt klart ett plus. Så jag har redan varit där fler gånger med henne än vad jag har tränat de senaste månaderna.
Kanske faktiskt kan ge lite resultat detta - jag ska verkligen försöka ge mig själv en chans nu att återfå lite styrka i kroppen.
Heja mig!
Bild från uppvärmningen på Color Obstacle Rush nu i Augusti.

Kaffedag!

Igår kväll när jag var på väg in i duschen vaknade Lilleman. Otröstlig och hysterisk, var bara mamma som gällde. Inte för att jag kunde trösta honom, men det var bara jag som gällde. Så en dusch var inte att tänka på. Efter en stunds skrikande och gråtande i hans säng gav jag upp - var ingen bra lösning att ligga där och störa Theodor som fortfarande sov.
Så jag tog med mig Cornelis ut i soffan och la oss istället - jag tycker ju att det är bättre att några får sova bra än att alla får sova kass.
Jag försökte fråga honom hela tiden om han hade ont, eller om han var hungrig eller vad det var. Detta är en av de svåra sakerna när han inte pratar - att få reda på vad han vill och vad som hänt när han är såhär ledsen.
Så småningom slumrade han till, efter ett par minuter vaknade han igen, lika ledsen igen och såhär höll vi på till klockan var närmare 4 imorse. då vi äntligen fick somnat ett par timmar båda två.
Nu på morgonen försökte vi att fråga honom vad det var för fel inatt, det brukar vara lättare att förstå honom när han inte är så ledsen. Han pekar på sina ben. Jaha? Så nu tror vi att det är växtvärk för han är ju helt opåverkad nu och lika tokig och glad som vanligt.
Händer det igen så ska jag ta fram värmande masageolja och smörja in honom med, det kan ju vara skönt och hjälpa. Förhoppningsvis!