Tiden med trots är här...

Sista dagarna har mitt tålamod verkligen tagit slut.
Vanligtvis brukar det vara Theodor som gör slut på det, men nu har även Cornelis börjat påverka det.

Sista två veckorna är det inte mycket som har fallit honom i smaken och allt ska vara på hans villkor.
- Det ska vara rätt mössa/hatt, vilket även kan variera från gång till gång.
- Vill inte ha sina egna skor, utan Theodors. Inte vilka skor som helst heller, utan Theodor glittriga Frost-skor.
- Vill inte sitta i vagnen, men om Theodor sätter sig blir han hysterisk tills vagnen återigen är tom.
- Ska bli buren på höften. Av mamma. Enbart på min vänstra sida, annars skriker han.
- Sitta ensam i stol för att äta? Glöm det, han ska sitta i knät och självklart bara hos mamma. Ingen annan duger.

Idag åkte vi iväg till Kungälv tillsammans med en vän och hennes barn för att gå på hoppborgstivoli. 
Theodor och hans kompis hade jättekul och skötte sig så bra, de hade verkligen jättekul och det var riktigt roligt att se de.
Cornelis var riktigt trött då han knappt sovit innan och som jag skrev ovan, att vara i vagnen duger inte. Nu kanske ni tänker att det bara är att låta honom sitta i vagnen och skrika, han lugnar sig och slutar gråta. Nej. Svaret är nej. Han slutar inte gråta - han skriker tills hans kräks. Om han ens sitter kvar... Han ålar sig ur banden vid armarna, slänger sig åt båda hållen så han till slut nästan hänger upp och ner och bara sitter fast vid benen. Detta är ju helt livsfarligt då han verkligen hänger utanför vagnen. Fäller jag ryggstödet så ålar han uppåt och då kan han ta sig loss från de banden som håller benen vilket gör att han kan ta sig ut helt och skulle säkerligen kunna göra en volt ut. Så det är ju farligt för honom!

Väl inne bland hoppborgarna tänkte jag att han kunde få prova. Men han ville inte ta av sig sina stövlar. Började skrika.
Nej, men då får då inte hoppa. Lyfte ur honom - han fortsätter att skrika.
Försöker förklara att han får hoppa, fast utan stövlar.
Nej, han vill inte lyssna.
Det slutade med att han skrikande och gråtande gick iväg från mig och hoppborgen.
Utan sina stövlar.

Just nu håller jag på att gå sönder av frustration kan jag meddela.

Satt och funderade på hur gammal han var och kom fram till att när Theodor var precis så hör gammal var jag gravid med Cornelis i typ vecka 4.
Jag minns också att jag och William diskuterade då att om jag inte hade blivit gravid den månaden så hade vi inte skaffat barn just då, så jag antar att Theodor var lite tålamodsprövande under denna tiden med.
Så just nu säkrar ju Cornelis sin plats som minstingen i familjen i alla fall...
Att göra mig iordning imorse tyckte inte Cornelis var okej. Skulle skrika och hänga i mina kläder, till slut drog han ner kjolen på mig när jag sminkade mig, så jag satte mig på golvet, hade han i knät, hans hand i min BH och fick fixat till det sista medan han fortsatte att skrika. 

Kommentera här: