Ensamkväll och tacksamhetstankar

Efter en dag fylld med äventyr, IKEA-bada-dagishämtning-tillbaka till  badhus för att hämta glömda badkläder- hem så njuter jag nu av lugnet som infunnit sig.
Barnen sover, äntligen, och mannen är på afterwork, så jag låtsas inte om kaoset här hemma - tro mig, det är kvar tills imorgon så jag har möjlighet att ta det då.

Jag själv sitter under en varm filt i min mjuka soffa och tittar på aktuellt med massor om flyktingkrisen, samtidigt som jag väntar in panelen som ska diskutera det på 1:an klockan 22.
Det känns som att jag inte förstår, jag förstår inte vad som händer, hur det kan hända. Hur människor kan vara så vidriga mot varandra och utsätta varandra för alla dessa hemskheter? 

Jag är så tacksam över att mina barn ligger nerbäddade i varsin säng, bara ett par meter ifrån där jag sitter nu. De har hela, rena kläder, mat i magen och ett varmt hus. Självklarheter för oss i vår familj. Självklarheter för alla i min närhet.
Jag kan inte föreställa mig känslan och smärtan av att behöva lämna allt och utsätta mina barn för direkt livsfara. Att inte kunna skydda barnen, konstant. Att inte veta om jag kommer överleva för att skydda mina barn. Att inte veta OM mina barn kommer överleva veckan, dagen, timman?

Jag ryser verkligen, hela min kropp reagerar fysiskt när jag hör allt hemskt.

Återigen är jag så tacksam för allt jag har, men funderar på vad jag konkret kan göra. Skänka pengar är en självklarhet - men när det känns som att det inte räcker?


Kommentera här: