Att bara vara bra och inte bäst

Jag, liksom många andra, vill gärna vara bäst.
Helst bäst på allt.
Eller kanske inte riktigt allt, för vissa saker är jag totalt ointresserad av, såsom att byta ett avgasrör, rensa avlopp eller tömma komposten.
Men allt annat. Jag kanske aldrig har byggt en vägg, men om jag ska göra det så ska det bli den bästa väggen.
 
Om det är rimligt att ha dessa förväntningar och förhoppningar på mig själv?
Nej det är ju inte det.
Hur kan jag förvänta mig att jag ska kunna vara bäst på någonting som jag aldrig tränat på? 
Hur kan jag förvänta mig att jag ska kunna vara bäst på allting?
 
Problemet med denna vilja är ju att jag blir vansinnig på mig själv och så besviken när jag inte klarar av någonting. 
När jag måste be om hjälp och därmed erkänna att jag inte kan själv.
Jag verkligen avskyr att erkänna att jag inte kan någonting.
Avskyr det så pass mycket att jag hellre låter bli att försöka än riskerar att misslyckas.
 
Det är ingen smickrande egenskap och inte heller något bra då jag som sagt hellre låter bli om jag inte tror att jag kan fixa det perfekt.
Allt eller inget.
 
Men jag har nu insett att jag börjat föra över denna egenskap till Theodor.
Han kan vara rädd för att testa saker som han aldrig gjort, eftersom han tror att han inte kan.
Jag har exempelvis försökt få honom att rita en gubbe i flera månader, men han vill inte då han säger att han inte kan.
Jag försöker förklara att han måste försöka och träna för att lära sig, ingen kan allting från början. Dessutom brukar jag berätta att han inte vet ifall han kan eller inte kan eftersom han aldrig provat.
Men nej, han vill inte. 
Han kan inte, som han själv säger.
- Mamma, du kan göra. Du är bra.
Det gör lite ont i hjärtat av att höra det, av att inte kunna uppmuntra till att våga prova.
 
Förra veckan satt vi återigen med vattenfärgerna och jag frågade om han ville rita en person.
- Men mamma, jag kan inte.
Jag blev faktiskt lite arg. Tyckte att nu får du faktiskt testa och försöka. Sluta säga att du inte kan.
Jag ritade upp en streckgubbe och sa till Theodor att han kunde testa att måla en liknande.
Det gjorde han.
Fast med ännu mer detaljer.
- Mamma, du glömde fötterna. 
- Mamma, armarna kan ju inte vara raka, de går ju neråt.
Han målade till och med pupiller i ögonen och gav henne en hatt.
För gubben heter Agnes och ska snart få en egen ram.
 
Vilken lycka som Theodor utstrålade efteråt.
- Jag kunde ju måla en gubbe. Jag visste inte att jag kunde det, men det kunde jag.
 
Så jag har bestämt mig för att jag ska ta mina egna råd.
Jag måste börja våga göra även om jag inte är bäst. Även om jag kanske inte ens är bra. I alla fall inte de första gångerna. Kanske inte alls, för alla kan ju inte vara bra på allt, fast då har jag ju vågat testa.
Vad gör det ifall jag misslyckas? Visst kan det sticka i mitt självförtroende, men gör det mig till en sämre människa?
Men tänk om jag lyckas? Kanske inte första, andra eller tjugonionde gången, men sedan. Det skulle ju göra mig så glad och så stolt.
 
Men främst är det något jag vill kunna ge mina barn.
Att trots att det finns en risk att misslyckas, alltid våga prova. 
Sedan prova igen och igen.
 
Självklart kommer teckningen på Agnes få en särskild plats.
Inte bara för att det är Theodors första gubbe, utan för att den symboliserar så mycket mer.
1 Lili:

skriven

Men så underbart! Visst är det viktigt att försöka, även om man är rädd. Och att tillåta sig att göra saker även om man inte är bäst på dem, kanske inte ens bra. Det kan ju vara roligt, utmanande eller rent av nödvändigt ändå. Vad fint att ditt barn kunde lära dig. :)

Svar: Ja visst är det så. Det är ju det som är så charmigt med barn, att de får en att lära sig saker och att vara i nuet.
Maria

Kommentera här: