Förfall före familjekänslan

Förra veckan pajade vår torktumlare.
Det lät som att det var en tegelsten någonstans inne i den.
Fruktansvärt ljud.
 
När vi diskuterade det med mina svärföräldrar så undrade de hur gammal den var.
Lika gammal som huset, så den är inte mer än... hmm... sju år!
 
Hur gick det till?
Hur kan det redan ha gått sju år sedan vi flyttade hit?
Vi har ju inte ens målat klart garaget än och nu börjar det gå sönder saker?
Det är fortfarande så att vi knappt vill sätta upp tavlor på väggarna eftersom det känns fel att göra hål i de nya och hela väggarna ifall vi inte är säkra på att det blir rätt.
 
Det ska väl inte vara så att vi behöver köpa nya vitvaror innan vi sätter vår egen prägel på vårat hus?
Dags att börja inreda här hemma helt enkelt.
Göra det mer personligt och till vårt.
 
 
Torktumlaren skruvades isär och undersöktes med en ficklampa.
Sedan skruvades den ihop igen och var hel igen.
Magiskt, underbart och pengasparande!

Att bara vara bra och inte bäst

Jag, liksom många andra, vill gärna vara bäst.
Helst bäst på allt.
Eller kanske inte riktigt allt, för vissa saker är jag totalt ointresserad av, såsom att byta ett avgasrör, rensa avlopp eller tömma komposten.
Men allt annat. Jag kanske aldrig har byggt en vägg, men om jag ska göra det så ska det bli den bästa väggen.
 
Om det är rimligt att ha dessa förväntningar och förhoppningar på mig själv?
Nej det är ju inte det.
Hur kan jag förvänta mig att jag ska kunna vara bäst på någonting som jag aldrig tränat på? 
Hur kan jag förvänta mig att jag ska kunna vara bäst på allting?
 
Problemet med denna vilja är ju att jag blir vansinnig på mig själv och så besviken när jag inte klarar av någonting. 
När jag måste be om hjälp och därmed erkänna att jag inte kan själv.
Jag verkligen avskyr att erkänna att jag inte kan någonting.
Avskyr det så pass mycket att jag hellre låter bli att försöka än riskerar att misslyckas.
 
Det är ingen smickrande egenskap och inte heller något bra då jag som sagt hellre låter bli om jag inte tror att jag kan fixa det perfekt.
Allt eller inget.
 
Men jag har nu insett att jag börjat föra över denna egenskap till Theodor.
Han kan vara rädd för att testa saker som han aldrig gjort, eftersom han tror att han inte kan.
Jag har exempelvis försökt få honom att rita en gubbe i flera månader, men han vill inte då han säger att han inte kan.
Jag försöker förklara att han måste försöka och träna för att lära sig, ingen kan allting från början. Dessutom brukar jag berätta att han inte vet ifall han kan eller inte kan eftersom han aldrig provat.
Men nej, han vill inte. 
Han kan inte, som han själv säger.
- Mamma, du kan göra. Du är bra.
Det gör lite ont i hjärtat av att höra det, av att inte kunna uppmuntra till att våga prova.
 
Förra veckan satt vi återigen med vattenfärgerna och jag frågade om han ville rita en person.
- Men mamma, jag kan inte.
Jag blev faktiskt lite arg. Tyckte att nu får du faktiskt testa och försöka. Sluta säga att du inte kan.
Jag ritade upp en streckgubbe och sa till Theodor att han kunde testa att måla en liknande.
Det gjorde han.
Fast med ännu mer detaljer.
- Mamma, du glömde fötterna. 
- Mamma, armarna kan ju inte vara raka, de går ju neråt.
Han målade till och med pupiller i ögonen och gav henne en hatt.
För gubben heter Agnes och ska snart få en egen ram.
 
Vilken lycka som Theodor utstrålade efteråt.
- Jag kunde ju måla en gubbe. Jag visste inte att jag kunde det, men det kunde jag.
 
Så jag har bestämt mig för att jag ska ta mina egna råd.
Jag måste börja våga göra även om jag inte är bäst. Även om jag kanske inte ens är bra. I alla fall inte de första gångerna. Kanske inte alls, för alla kan ju inte vara bra på allt, fast då har jag ju vågat testa.
Vad gör det ifall jag misslyckas? Visst kan det sticka i mitt självförtroende, men gör det mig till en sämre människa?
Men tänk om jag lyckas? Kanske inte första, andra eller tjugonionde gången, men sedan. Det skulle ju göra mig så glad och så stolt.
 
Men främst är det något jag vill kunna ge mina barn.
Att trots att det finns en risk att misslyckas, alltid våga prova. 
Sedan prova igen och igen.
 
Självklart kommer teckningen på Agnes få en särskild plats.
Inte bara för att det är Theodors första gubbe, utan för att den symboliserar så mycket mer.

Ensamkväll och tacksamhetstankar

Efter en dag fylld med äventyr, IKEA-bada-dagishämtning-tillbaka till  badhus för att hämta glömda badkläder- hem så njuter jag nu av lugnet som infunnit sig.
Barnen sover, äntligen, och mannen är på afterwork, så jag låtsas inte om kaoset här hemma - tro mig, det är kvar tills imorgon så jag har möjlighet att ta det då.

Jag själv sitter under en varm filt i min mjuka soffa och tittar på aktuellt med massor om flyktingkrisen, samtidigt som jag väntar in panelen som ska diskutera det på 1:an klockan 22.
Det känns som att jag inte förstår, jag förstår inte vad som händer, hur det kan hända. Hur människor kan vara så vidriga mot varandra och utsätta varandra för alla dessa hemskheter? 

Jag är så tacksam över att mina barn ligger nerbäddade i varsin säng, bara ett par meter ifrån där jag sitter nu. De har hela, rena kläder, mat i magen och ett varmt hus. Självklarheter för oss i vår familj. Självklarheter för alla i min närhet.
Jag kan inte föreställa mig känslan och smärtan av att behöva lämna allt och utsätta mina barn för direkt livsfara. Att inte kunna skydda barnen, konstant. Att inte veta om jag kommer överleva för att skydda mina barn. Att inte veta OM mina barn kommer överleva veckan, dagen, timman?

Jag ryser verkligen, hela min kropp reagerar fysiskt när jag hör allt hemskt.

Återigen är jag så tacksam för allt jag har, men funderar på vad jag konkret kan göra. Skänka pengar är en självklarhet - men när det känns som att det inte räcker?