Plaskepoolen i solen

 
Vilken underbar sommardag det har varit här idag.
Vi har passat på att vara ute massor, först leka innan Cornelis skulle sova, när han sov passade jag på att sy lite madrasser till husvagnen tills jag insåg att Theodor var alldeles för tyst. Han hade somnat! Så då blev det mys med honom istället så att han skulle vara vaken. Hopplöst att natta honom när han sover på dagen numera. 
Efter lunch pumpade jag upp plaskepoolen till barnen och sedan har vi varit på altanen hela eftermiddagen. En stund satt de och lekte själva i den och jag satt och tittade på de samtidigt som jag lyssnade på ljudbok och njöt av värmen. 
Sedan kom en vän med hennes dotter så hon var också med och plaskade. Hon är bara tre månader äldre än Cornelis, men då hon både går och säger några ord så kändes hon mycket äldre. Min lilla Cornelis som är min stora bebis. Men han får gärna vara en bebis ett tag till, för snart kommer tiden att komma när han är stor och springer ifrån mig och skriker "Nej!" till allt. 
Apropå tid så har jag idag haft äran att få gästblogga hos The 5 AM academy - gå gärna in HÄR och läs mitt inlägg om just tid och hur vi spenderar den.
Söta pojkar som är väl skyddade från solen i sina praktiska, men inte så fina, badkepsar och UV-kläder. 
 
 

Utskriven från psykiatrin

För över fyra år sedan började jag att må dåligt.
Jag var gravid, mådde konstant illa och hormonerna var som galningar i min kropp.
Sjukskriven på grund av illamåendet och viktnedgången.
Jag låg i min soffa hela dagarna, tvingade i mig vätska i form av mjölk och fanta exotisk. En halv liter av varje varje dag, varken mer eller mindre - var ju tvungen att få i mig annat än vatten. För som läkaren sagt - "som sjuksköterska kan du ju ta hand om dig själv."
 
Efter drygt 13 veckor släppte det värsta illamåendet och jag började jobba. 
Någon lycka över att vara gravid kände jag dock inte, men då två andra på jobbet var gravida och skulle ha barn samtidigt kunde jag iaktta de och således imitera deras sätt att prata om graviditet och vad de sa att de fixat till sina bebisar och liknande. Jag satt alltså tyst, studerade och lärde mig helt enkelt vad jag trodde förväntades av en gravid kvinna.
 
I slutet av graviditeten tog jag mod till mig och nämnde lite till min barnmorska att jag var orolig över hur jag skulle må när bebisen föddes, så i förlossningsbrevet skrev vi in att jag ville att någon på BB skulle fråga mig hur jag mådde. Men mer pratade vi inte om det. Inte heller var det någon på BB som tog upp det - förmodligen var det ingen som läste mitt förlossningsbrev. Innan förlossningen hann nog ingen och efteråt var det säkert så att de kände att det var onödigt.
 
Efter detta gick det snabbt neråt och efter en månad var jag rädd för mig själv och då tvingade William mig att söka hjälp.
Domen blev förlossningsdepression och jag blev sjukskriven med omedelbar verkan samt fick förbud till att vara själv.
Efter detta har jag träffat läkare, psykiatriker och många psykologer som allihopa har hjälpt mig så otroligt mycket. Någon gång mellan 6-12 månader efter min första läkarkontakt blev jag remitterad till öppenvården inom psykiatrin då min dåvarande läkare kände att han inte hade mer kunskap inom psykofarmaka. Sedan dess har jag haft kontakt med både psykiatriker och psykologer där samtidigt som jag fortsatt att ha kontakt med mödra-barn-psykologen.
För drygt 7 månader sedan slutade jag att vara sjukskriven och har sedan dess "enbart" varit föräldraledig. 
 
Men nu, drygt 3,5 år senare, ett hundratal psykologbesök och många medicinjusteringar senare så blir jag nu utskriven från öppenvården.
Jag behöver inte deras hjälp längre. 
Jag kan nu gå tillbaka till min vanliga läkare och det räcker.
Någon psykologkontakt har jag inte heller längre - jag försöker ventilera med vänner och familj istället.
Jag har accepterat att jag aldrig kommer att bli som jag var förr, men framförallt har jag insett att jag inte vill det. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, jag har tvingats lära mig att ensam inte är stark och jag har lärt mig att det inte är en svaghet att ta emot hjälp. 
Men framförallt har jag insett att dessa åren har format mig och min familj. 
Min starka, pålitliga familj som har stöttat mig hela tiden.
 
 

Vuxna vänner

Att lära känna nya människor när en är hemma med barn är inte alltid så lätt. 
Visst finns de gamla vännerna kvar att umgås med, men för mig är det i alla fall så att många av de inte har barn, eller så har de äldre barn så att de har börjat att jobba igen. Vilket de gör jämt, enligt mig. För tid till en kaffe och att underhålla mig finns dock inte längre. Inte så ofta som jag tycker att det behövs.

Så för att få vuxet sällskap på dagarna och inte bara sjunga om att baka kakor, bygga tågbanor och krypa runt på golvet för att leka jage så krävs det lite nya människor i mitt liv.

Jag har gått en del på öppna förskolan och där lärt känna lite föräldrar som jag pratar med när vi ses på lekplatserna. 
Idag körde jag på en annan taktik.
Bjuda in mig själv på kaffe hos en mamma från dagis.

Det var riktigt trevligt och det fungerade jättebra med barnen också, då de hade varsin jämnårig att leka med. Ja, det kanske inte var så mycket lekande tillsammans för de små, men för de större i alla fall. 

Så medan de lekte satt vi och drack kaffe och pratade. Ja, vi försökte så gott det gick med två 3-åringar som tjötade, hoppade och busade med sina småsyskon.
En riktigt bra dag helt enkelt med en ny bekantskap.