Lång dag som gjort mig trötter

Idag har jag och Theodor flängt runt hela dagen lång. Vi är nog lika utmattade båda två nu när vi kommit hem och varvat ner. 

Började dagen med att åka och simma och bada. Idag ville han knappt göra annat än att hoppa och dyka från kanten, så det gjorde vi stora delar av tiden. 
Sedan åkte vi till IKEA och mötte upp en vän där, var där i nästan tre timmar. Fast säkerligen så spenderas minst två av de timmarna vid lekstationerna, främst den i restaurangen då vi kunde sitta och tjöta, dricka kaffe och äta under tiden. Stackars pojk egentligen, hans mamma drar med honom till IKEA när hon tycker det är dags att åka ut och leka. Men han är nöjd så det fungerar. 
Sedan blev det 1-2 timmars tittande och fikande på plantagen. En hel del handlande också faktiskt. Blommor, fröer och sättpotatis. Så när orken kommer tillbaka nu i helgen får det bli lite planteringar här och var. 
För nu orkar jag verkligen inget mer idag, känns som att benen knappt orkar hålla upp mig längre och ryggen är helt slut. Att vi dessutom behövde åka och halvt storhandla massa mat på slutet av dagen gav mig inte mer krafter direkt. 

Så efter nästan 12 timmar aktivitet, jaja en del fikande i det med, så tackar min kropp för sig och lägger sig i sängen med planen att läsa och inte röra mig mer idag. Eventuellt sätta mig och kolla på TV:n om ögonen lyckas hålla sig vakna ända till 21. Det är ju ändå en hel timma dit...




Teckning av en ambulans

Idag fick jag en bild skickad till mig från en av mina äldsta vänner.
En bild på en teckning som hon har målat när vi gick på dagis tillsammans.
Den föreställer en ambulans, min mamma, mig och alla andra barn på dagis.
 
(Då det kan vara svårt att läsa blyertsanteckningar på en 23 år gammal teckning som är fotograferad med en mobiltelefon, så har jag skrivit ut vad som står ☺)
 
När jag fick den så kom jag verkligen ihåg när detta hände.
På den tiden så arbetade mamma på ambulansen, så hon kom för att visa upp den på ett studiebesök för oss småttingar.
Jag minns att jag fick hoppa in och lägga mig på båren, skulle nog visa att det inte var farligt, och är ganska säker på att mamma använde en vacuum-madrass för att visa hur de kunde göra så att det inte gick att röra sig om man varit med om någonting farligt, men att jag fick berätta att det inte gjorde ont. (Nu när jag tänker på det, så tror jag nog mamma vid många tillfällen önskade att hon fick packa in oss i de hemma så vi var stilla, haha)
 
Så roligt när sådana här gamla saker och teckningar kommer fram, särskilt de som jag fortfarande har ett minne av.
 
En annan liten notis med detta, då jag diskuterat en del med en vän det sista om dessa personsökarlarm som bland annat William har i räddningstjänsten.
Kanske inte är så konstigt att inte bryr mig så mycket om dess ljud och oljud jämt. Det är ju ändå så att även min mamma hade liknande under ett par år av min uppväxt, så jag är härdad...

Barnmorskebesök vecka 30

Idag var det besök hos barnmorskan igen. Denna gången följde även William med för att kunna ställa lite frågor och lyssna på hjärtljuden.
Vi pratade mycket om tankarna på hur det ska gå om förlossningen kommer att gå ännu fortare denna gången, då vi förra gången inte hann vara på förlossningen i lite drygt en timma. De säger ju dessutom att det brukar gå fortare för andragångsföderskor. Å andra sidan sa de massa saker förra gången som brukar vara för förstagångsföderskor som inte hände, så vem vet, jag kanske kör på tvärtom - kort första och lång andra?
Det vi diskuterade fram var till slut att jag måste lyssna på min kropp och ta mig själv på allvar, att jag denna gången ska säga till William när jag känner av och att vi ska ringa med en gång och åka in för att kolla.
 
Men det var ju det där med att åka in och kolla. När jag tänker den meningen så omvandlas den i min hjärna till någonting i stil med en novell som lyder
"Ring, var påstridig, besvärlig och krävande tills de säger att det är okej att jag kommer bara för att de inte orkar höra på mitt tjötande längre och för att det inte är okej för de att slänga på luren i mitt öra. När de har gjort undersökningen och således "kollat" upp mina känningar kommer de att säga att vi kan åka hem igen, det fanns verkligen ingenting som tyder på att det har startat. Sedan får jag tassa ut därifrån helt skamsen och känna att jag tog upp tid från patienter som verkligen behövde hjälp, inte som bara var mesiga som jag. Sedan kommer säkerligen all personal sitta och prata om sådana besvärliga patienter som jag, som är så mesiga, nervösa och oroliga så de åker in så fort de tror de känner någonting, trots att det säkerligen bara var lite luft i magen eller något i den stilen."
Jag vill verkligen inte vara den personen som åker in i onödan.
Jag vill inte vara till besvär i onödan.
Så jag vill verkligen inte åka in med tanken att det bara är för att kolla och vara säker.
 
Som jag sa till barnmorskan och William idag, hade William inte varit i Milano utan hemma när jag fick mina sammandragningar så hade jag säkerligen inte ringt in eller åkt till förlossningen. Förmodligen hade jag knappt sagt någonting till William heller. Det var ju min oro för att jag var ensam med Theodor som till slut fick mig att göra det, vilket faktiskt var det kloka i det fallet.
 
Men det kommer säkerligen att gå bra, barnmorskan tror att min kropp egentligen berättar det i tid för mig, bara det att jag ska ta det på allvar och inte negligera det.
Men jag tror att jag kommer fixa det, för jag är nog ganska orolig egentligen för tanken att inte hinna in till sjukhuset. I alla fall i mina drömmar, där jag de senaste veckorna har drömt vid ett flertal tillfällen att jag föder hemma. Med bara Theodor hemma. Det är inga roliga drömmar.
 
Resten av mötet var bara bra, alla värden var bra och magen växer som den ska, SF-måttet var nu 30 cm så jag fortsätter följa fullgångna veckor med cm. Vikten fortsätter att gå uppåt, snart uppe på min inskrivningsvikt. Barnmorskan var väl inte lika förtjust som jag med att jag nu känner mig nöjd med att inte gått upp mer, alltså nu när jag går upp och allting gått bra. "Fortsätt att äta och äta" blev rådet. Klart jag ska, men jag är ändå glad för att slippa behöva jobba med massor av kilon efteråt. Det var ju ändå så att min inskrivningsvikt inte var så smickrande utan låg redan på ett par kilon plus där mot vad jag borde, eller i alla fall brukar, väga.
 
Både jag och William fick känna och klämma på bebisens huvud som låg neråt. Det var så häftigt att känna, då jag höll med en hand på varje sida om huvudet så kände jag hur huvudet flyttades med när jag knuffade på ena sidan. Det är så fascinerande och det gick någon slags känslovåg genom kroppen på mig, så mysigt och jag blev verkligen glad.