Testpromenad med ratten

Som jag har längtat efter denna dag.
Dagen jag återfick lusten att ta mig ut.
En kopp kaffe, ett skrattande barn och den underbara sol som värmde mitt ansikte. Inte bara ansiktet utan även viljan att göra saker tinade upp lite grann.
 
Theodor sprang runt och flamsade i trädgården.
Upp till stugan - nerför rutschkanan.
Bort till gungan -utbrista MINÄÄÄ - ta massa fart på den och skratta högt.
Klättra upp på åkergräsklipparen - styra och brumma för att sedan hoppa ner igen.
Så upprepa detta i drygt en timma.
 
På posten fick Theodor idag en liten present jag köpt.
En ratt till hans vagn och oj, va han sken upp.
Den skulle givetvis testas omedelbart och han satte sig i vagnen för att styra.
Så jag bestämde mig för att försöka mig på min första promenad sedan jag låg inne med mina sammandragningar.
Vi tog en kort promenad på 1,5km, då jag tänkte att det skulle ju vara klantigt att bli sittande någonstans på vägen för att det blev jobbigt och skrämmande att ta sig hem.
Theodor var jättenöjd där han satt och styrde med sin ratt och pekade på alla bilar samtidigt som han skrek "biiil" för att jag såklart inte skulle missa någon bil av alla som var parkerade vid husen. Så sött.
Promenaden gick bra, visst kände jag lite sammandragningar på slutet, men det är ju normalt, behövde inte ens lägga eller sätta mig för att vila efteråt.
Så kanske kan jag locka ut mig imorgon också för en lite längre tur. För oj så skönt det var att få röra på sig lite grann utomhus.
 
Theodor uppe i sin lekstuga
Lyckligt barn som får åka rutschkana.
 I sin vagn med nya leksaken, så nöjd!

Tidiga sammandragningar

Veckan som har varit blev inte riktigt som jag tänkt mig. 
Jag vet i och för sig inte vad jag hade tänkt mig.
William åkte iväg i söndags förmiddag och skulle komma tillbaka natten till lördag. Till Milano. På jobbresa. Helt klart så jobbar jag ju på fel ställe för att få sådana resor, haha.

Jag och Theodor fick då vara själva och ta hand om varandra och allt här hemma. Så upp på morgonen, fick använda väckarklocka för första gången på evigheter, frukost, kläder och eftersom dt passade på att snöa så fick vi även skotta innan vi kom iväg till dagis. Men det gick faktiskt hyfsat bra, kom typ i tid varje dag.
På tredje morgonen när jag skottade så var jag väl antingen klantig eller ouppmärksam för helt plötsligt slant jag på isen och föll. Landad rakt på höften. Aj, aj, aj va ont det gjorde! När jag kom på fötter igen så kändes det ingenting. Skönt! Bara att skotta vidare.

På kvällen när jag lagt mig vände jag mig så jag la mig på höften. Jag vände tillbaka till ryggen otroligt fort, då det gjorde fruktansvärt ont. Ganska direkt därefter började jag få lite sammandragningar. Jaja, det får det ju vara, livmodern ska ju öva upp sina muskler innan förlossningen.
Två-tre timmar senare hade jag fortfarande dessa sammandragningar som nästan var konstanta. Då började jag bli lite orolig så jag ringde upp till förlossningen och det bestämdes att jag skulle komma in på en kontroll. 

Men det var ju det där med att jag var ensam med Theodor. Så vem ringer man två på natten? Mamma. Såklart.
Så  hon kom ner och efter mycket velande om hur vi skulle göra med Theodor så blev det slutligen han som bestämde då han vaknat och antagligen blivit orolig och känt av att något inte var som det skulle, för sova ville han inte. Så vi åkte alla tre.

Väl inne blev vi visade till ett undersökningsrum och ganska snabbt fick jag träffa en läkare som gjorde ultraljud. Där inne såg vi en pigg liten krabat som voltade runt, fast det hade jag känt under hela kvällen så var inte det minsta orolig över det.
Sedan mättes livmodertappen och den var kortare än den borde och jag fick dessutom en sammandragning så den minskades ytterligare. Läkaren tyckte inte riktigt att det var bra då jag var i vecka 23+3.

Så mamma åkte hem med Theodor medan jag fick ett rum och medicin för att stanna av sammandragningarna.
Senare på  dagen gjordes ytterligare undersökningar och eftersom allting såg bra ut så fick jag åka hem med instruktioner om att vila och höra av mig direkt om jag kände något igen.

Kvällen kom och då även nya sammandragningar. Bestämde mig för att jag likaväl kunde lägga mig i sängen och se på TV och förhoppningsvis somna tidigt så sammandragningarna försvann istället för att sitta själv i soffan.
När klockan blivit runt 21 tyckte jag att det kändes som att de kom tätt, så jag kände mig lite töntig när jag började mäta tiden. Då var det runt 3 minuter mellan de, så jag bestämde mig för att ringa till förlossningen igen. Fick rådet att ta Alvedon och vänta en timma. Om det efter det var liknande skulle jag höra av mig igen. 

Jag ringde redan då mamma och vi bestämde att hon skulle komma ner med en gång, så kunde hon sova över hur det än blev.
Tyvärr gick det inte över så jag fick återigen åka in, få medicin och stanna över natten, sedan ytterligare en natt för att kunna göra ytterliga ultraljud för att se så det fortsatte vara opåverkat.

Fredagkvällen när jag var på sjukhuset så kom återigen sammandragningarna fast då  även med en obehaglig känsla neråt, så då blev jag faktiskt lite rädd. Fick återigen medicin och en  barnmorska som pratade och lugnade mig. Efter en tag började de minska och senare försvann de innan jag somnade.

Sista undersökningen gjorde jag på lördag förmiddag och även den visade på att det var opåverkat. Då hade jag tre undersökningar på raken som visade på att allt såg bra ut och hade återgått till det normala, så då fick jag åka hem. Då hade äntligen William kommit hem, så han avlöste mamma som då hade haft Theodor i nästan två dygn. Så han och Theodor hämtade mig på sjukhuset oh jag blev så glad över att våran lilla familj var tillsammans igen.
Jag fick med mig medicin som jag kan ta om det återkommer och om sammandragningarna avstannar av dessa så är det ingen fara. Annars ska jag höra av mig igen.

Så nu är jag hemma med läkarens order om att inte städa, diska, laga mat, tvätta, plocka saker från golvet, lyfta barn och inte får jag gå så mycket. Så vara stilla och inte göra något i stort sett.
Förhoppningsvis så slutar det ju helt snart och att jag kan börja göra lite utan att sammandragningarna kommer tillbaka. Men fram tills dess så får jag ta det lugnt, då jag får de nu på kvällarna trots att jag knappt rört mig mer än mellan soffan och toaletten.

Har bra tajming med mitt barnmorske-besök på MVC. Ska dit imorgon så får se vad hon säger om allt. Vet inte vad jag vill att hon ska säga, men tycker det känns riktigt bra att jag ska dit.