Testpromenad med ratten

Som jag har längtat efter denna dag.
Dagen jag återfick lusten att ta mig ut.
En kopp kaffe, ett skrattande barn och den underbara sol som värmde mitt ansikte. Inte bara ansiktet utan även viljan att göra saker tinade upp lite grann.
 
Theodor sprang runt och flamsade i trädgården.
Upp till stugan - nerför rutschkanan.
Bort till gungan -utbrista MINÄÄÄ - ta massa fart på den och skratta högt.
Klättra upp på åkergräsklipparen - styra och brumma för att sedan hoppa ner igen.
Så upprepa detta i drygt en timma.
 
På posten fick Theodor idag en liten present jag köpt.
En ratt till hans vagn och oj, va han sken upp.
Den skulle givetvis testas omedelbart och han satte sig i vagnen för att styra.
Så jag bestämde mig för att försöka mig på min första promenad sedan jag låg inne med mina sammandragningar.
Vi tog en kort promenad på 1,5km, då jag tänkte att det skulle ju vara klantigt att bli sittande någonstans på vägen för att det blev jobbigt och skrämmande att ta sig hem.
Theodor var jättenöjd där han satt och styrde med sin ratt och pekade på alla bilar samtidigt som han skrek "biiil" för att jag såklart inte skulle missa någon bil av alla som var parkerade vid husen. Så sött.
Promenaden gick bra, visst kände jag lite sammandragningar på slutet, men det är ju normalt, behövde inte ens lägga eller sätta mig för att vila efteråt.
Så kanske kan jag locka ut mig imorgon också för en lite längre tur. För oj så skönt det var att få röra på sig lite grann utomhus.
 
Theodor uppe i sin lekstuga
Lyckligt barn som får åka rutschkana.
 I sin vagn med nya leksaken, så nöjd!