Orkar inte. Klarar inte. Vill inte.

Varför har min kropp och hjärna valt att vända sig emot mig?
Varför?
Försöker förstå, men vet inte vad jag ska förstå. 
Hur hjärnan fungerar? Hur den är uppbyggd? Vad alla hormoner har gjort mot den? Varför det hände mig? Varför jag blev dålig? Hur jag ska göra för att bli frisk? 
För att kunna svara på dessa frågor så behöver jag nog bli såpass smart att jag kommer bli belönad med Nobelpriset. Eller något liknande. Än så länge har jag inte mött någon som kan förklara alla parametrar, och som jag har förstått så är det inte klargjort än. 

Men jag behöver förstå. 
Har gjort ett försök nu till att sänka min ena medicin. 
Det kommer absolut inte vara några problem, min kropp behöver inte massa hokus-pokus i tablettform. Jag har ju alltid varit frisk, detta är bara inbillning. Så, ryck upp dig nu Maria, sänk medicinerna och se att du klarar dig utan de, du kommer må så mycket bättre när du känner att du kan lita på din kropp igen. 

Hade en dålig dag igår. 
Mannen frågar hur mycket jag sänkt medicinen. 
Vadå?! Jag blir tokförbannad och börjar gorma om att alla får väl ha dåliga dagar och det har absolut ingenting med medicinerna att göra. Slutar med att jag ligger gråtandes, helt slut i kropp och själ, på sängen. Blir kramad och tröstad. Får varm nyponsoppa. Blir lugn. 

Har även idag en dålig dag. Fast denna dag skrämmer mig mer. Har legat i soffan i sex timmar nu. Har varit uppe på toa en gång, men orkar annars inte röra mig. TV:n hängde sig för över en timma sedan och visar sedan dess en blå bild. Skulle behöva gå fram och trycka på den manuellt. Orkar inte...
Min mage skriker efter mat såpass mycket att den gör mig illamående. Orkar inte gå upp. Vet ändå inte vad jag ska äta. Finns ingenting. I mina ögon finns ingenting att äta. Absolut inget som är färdigt helt utan ansträngning. Så jag ligger kvar. 
Borde gå upp och hämta medicin, så att sänkningen inte är så stor, för tydligen klarar jag inte det. Om jag höjer medicinen igen blir jag ju bättre om ett tag. Orkar inte. Klarar inte. Vill inte. Det skulle ju betyda att min kropp har misslyckats. Att jag har misslyckats. Att det verkligen är något fysiskt fel på mig. Att jag behöver medicin. Det betyder ju att jag är sjuk. Sjuk i huvudet. Den meningen får en annan innebörd nu. 

Men jag ligger kvar här. Stilla i min nedsuttna del av soffan. Hoppas på något. Hoppas på någon. 
Nu orkar jag inte ens tänka tanken på att rycka upp mig. Det är bara små, små tysta ord i huvudet som åker förbi, knappt märkbara. Så att göra det i praktiken känns helt omöjligt. 

Jag vet att jag just nu är väldigt negativ. 
Jag vet också att jag inte borde låta dessa tankar få gro så mycket i mitt huvud. 
Jag vet också att jag om ett par dagar kommer att må bättre igen. 

Men alla dessa vetskaper betyder ingenting idag. För idag är allt dåligt. Jag vet det. 

Kommentera här: