Göteborgsvarvet började och slutade i startfållan...

Jaha. Då var dagen för göteborgsvarvet här...
Vi hade bestämt oss för att skita i det. Vi hade ju inte tränat.
Men igår ångrade jag - Jag ska springa!
Vaknade imorse, ångra mig igen - glöm det!
Mamma ringde, ångra mig igen - klart jag ska försöka!

Äta lunch, packa, åka in, hämta ut, byta om.
70 minuter till start.
Passa på att kissa.
Stå i kö.
Fortfarande i kö.
Hur länge kan det ta?
Busar med Theo i kön. Slutar med att hans armbåge hamnar i mitt öga. Jaja, jag får skylla mig själv. Blinkar till, får linsen i handen. Hur gick det till?
Min tur till baja-majan. Häller vatten i handflatan, linsen flyter.
In på toa, med en hand får jag ner byxor, svårare att få upp de. Lyckas till slut. Mammas tur. Häller på mer vatten på linsen, håller Theo med andra handen. Mamma färdig, puh.
Kollar klockan.
10 minuter till start!!!
Finns ingen spegel, tittar i fönster för att få in linsen, lyckas inte. Mamma håller telefon med kamera framför mig, Theo gnäller i vagnen, får äntligen in den.
Svider som tusan! Skit i det, måste gå, vet inte vart vi ska.
Linsen åker ut... Åh!! Slänger ut den på marken, får gå utan, har ju andra ögat...
Skyndar oss, letar efter starten, säger hej då till mamma och Theo, kommer till slut fram till startfållan, hoppar över staketet för att komma in på rätt sida.
AJ!
Vrider foten.
Stapplar ut till gräset, får vila 5 minuter, hoppar väl in i nästa startgrupp.
Gör mer och mer ont.

Ringer mamma. Svarar inte
Igen. Samma resultat.
Skickar sms. Inget svar.
Skickar ett till. Samma resultat.

Nära att börja gråta.
Ringer William. Han svarar.
-Jag har skadat foten, det hör jätte, jätte ont och jag vet inte vart mamma är och hon svarar inte på telefon och jag ser inga funktionärer eller sjukvårdare...

Till slut får jag tag på mamma. Då hade jag ringt 45 samtal till hennes telefonsvarare...
Hon kommer.
William ska hämta oss, mamma hittar en polis att fråga vart han kan hämta oss närmast. Visar sig vara en bit bort.
Jag kan inte gå, inte stödja mig på foten alls. Hoppar på ett ben. Oj, det var jobbigare än jag tänkte mig. Till slut får mamma köra både mig och Theodor i vagnen.
När vi äntligen träffade på William var jag så trött och så svettig och hade otroligt ont. Så för att inte ha sprungit en endaste meter var jag otroligt svettig...
När klockan var 17.20 hade vi äntligen kommit in i bilen och var på väg hem, då hade det gått två timmar sedan jag hoppade över staketet.
Så nu sitter vi hos mamma, ska äta gott, titta på Melodifestivalen och sedan sover jag och Theodor här för att få hjälp imorgon om det fortfarande gör ont eftersom William ska på övning ett par timmar.

Så helt klart blev inte dagen som jag tänkt mig, men får väl vara glad över att jag ändå var där, tänkte ge det ett försök. Får vara stolt över det istället. Men känns lite snopet...

Kommentera här: