Göteborgsvarvet började och slutade i startfållan...

Jaha. Då var dagen för göteborgsvarvet här...
Vi hade bestämt oss för att skita i det. Vi hade ju inte tränat.
Men igår ångrade jag - Jag ska springa!
Vaknade imorse, ångra mig igen - glöm det!
Mamma ringde, ångra mig igen - klart jag ska försöka!

Äta lunch, packa, åka in, hämta ut, byta om.
70 minuter till start.
Passa på att kissa.
Stå i kö.
Fortfarande i kö.
Hur länge kan det ta?
Busar med Theo i kön. Slutar med att hans armbåge hamnar i mitt öga. Jaja, jag får skylla mig själv. Blinkar till, får linsen i handen. Hur gick det till?
Min tur till baja-majan. Häller vatten i handflatan, linsen flyter.
In på toa, med en hand får jag ner byxor, svårare att få upp de. Lyckas till slut. Mammas tur. Häller på mer vatten på linsen, håller Theo med andra handen. Mamma färdig, puh.
Kollar klockan.
10 minuter till start!!!
Finns ingen spegel, tittar i fönster för att få in linsen, lyckas inte. Mamma håller telefon med kamera framför mig, Theo gnäller i vagnen, får äntligen in den.
Svider som tusan! Skit i det, måste gå, vet inte vart vi ska.
Linsen åker ut... Åh!! Slänger ut den på marken, får gå utan, har ju andra ögat...
Skyndar oss, letar efter starten, säger hej då till mamma och Theo, kommer till slut fram till startfållan, hoppar över staketet för att komma in på rätt sida.
AJ!
Vrider foten.
Stapplar ut till gräset, får vila 5 minuter, hoppar väl in i nästa startgrupp.
Gör mer och mer ont.

Ringer mamma. Svarar inte
Igen. Samma resultat.
Skickar sms. Inget svar.
Skickar ett till. Samma resultat.

Nära att börja gråta.
Ringer William. Han svarar.
-Jag har skadat foten, det hör jätte, jätte ont och jag vet inte vart mamma är och hon svarar inte på telefon och jag ser inga funktionärer eller sjukvårdare...

Till slut får jag tag på mamma. Då hade jag ringt 45 samtal till hennes telefonsvarare...
Hon kommer.
William ska hämta oss, mamma hittar en polis att fråga vart han kan hämta oss närmast. Visar sig vara en bit bort.
Jag kan inte gå, inte stödja mig på foten alls. Hoppar på ett ben. Oj, det var jobbigare än jag tänkte mig. Till slut får mamma köra både mig och Theodor i vagnen.
När vi äntligen träffade på William var jag så trött och så svettig och hade otroligt ont. Så för att inte ha sprungit en endaste meter var jag otroligt svettig...
När klockan var 17.20 hade vi äntligen kommit in i bilen och var på väg hem, då hade det gått två timmar sedan jag hoppade över staketet.
Så nu sitter vi hos mamma, ska äta gott, titta på Melodifestivalen och sedan sover jag och Theodor här för att få hjälp imorgon om det fortfarande gör ont eftersom William ska på övning ett par timmar.

Så helt klart blev inte dagen som jag tänkt mig, men får väl vara glad över att jag ändå var där, tänkte ge det ett försök. Får vara stolt över det istället. Men känns lite snopet...

Uppdatering...

Okej, känns som att det är dags för en liten uppdatering.
Jag har de senaste månaderna känt att det blivit väldigt tufft, inte någon egentlig förändring, utan mer att jag efter jul någonstans tappade mycket av hoppet om att bli bra. Detta har i sin tur lett till att jag mått sämre och sämre.
Jag har nu blivit sjukskriven på heltid igen så William ska vara hemma och stötta upp. Känns verkligen jätteskönt då detta är något jag har velat under en lång tid.

Jag har nu kommit in på öppenvårdsmottagningen inom psykiatrin. Anledningen till att jag bytt dit är för att min läkare på vårdcentralen och min psykolog på mödravården känner att jag behöver mer hjälp, hjälp de inte kan erbjuda mig.
Så nu har jag fått ytterligare en medicin som jag började med igår och som vi hoppas ska hjälpa mig. Jag har träffat en ny psykolog som jag ska träffa på ytterligare ett bedömningssamtal, för att sedan efter det bestämma vad som ska hända.
Så nu hoppas jag att jag ska få hjälp till att må bra, hjälp för att förstå vad som händer mig och jag hade mer än gärna fått svar på varför detta hände mig.

Jag går fortfarande och läser en liten kurs på högskolan i Borås, om akutmedicin för barn och ungdom. Så Fredagar kämpar jag mig upp ur sängen för att ta mig dit, som idag. Det är intressant men väldigt intensiva dagar. Har tenta på det om tre veckor och borde väl plugga någonting, har inte läst någonting hemma än. Men jag har varit på varje föreläsning och det är jag väldigt nöjd med!


Såhär iordninggjord och fin ser jag ut idag när jag ska till skolan.

Negativa jag...

Är inne i en sådan tråkig och tung period.
Modfälld, negativ och min framtidstro om förbättring sjunker.
Min psykolog säger att det är depressionen.
Jaha? Men jag vill inte ha en depression. Jag vill inte vara deprimerad. Bara ordet får mig ännu mer negativ.

Jag vill bli jag igen.
Den drivna tjejen med tusen planer och idéer om framtiden.
Den positiva tjejen som tänker att allting löser sig.
Den glada tjejen som skrattar så hon gråter och vännerna runt omkring tänker, nu kommer hon aldrig sluta.

Den här personen jag är nu, det är inte jag.
Den här personen är tråkig, jobbig och drar ner personer i sin närhet.

Någonstans inom mig finns den gamla Maria kvar. Försöker att få fram lite vilja, kämparlust och tankar om att det kommer bli bra.
Men det är som att även hon börjar tröttna.
Som att även hon börjar tvivla på att det kommer lösa sig och bli bra.

När ingen kan svara på om det kommer bli bra, när det kommer att bli bra eller ens vad bra kommer att betyda är det svårt att fortsätta kämpa.
Som att sitta i en båt utan motor, segel eller åror mitt ute på havet utan att se varken land eller båtar, utan att veta om någon vet vart jag är.

Denna okunskap är det svåraste. Denna plågan om att jag inte vet om det kommer ta slut.
Tänk vad mycket enklare det hade varit om någon kunnat säga till mig "det kommer fortsätta vara ett sånt här helvete, men till nyår kommer allt vara löst, du kommer skratta och känna glädje inför framtiden och nuet igen".
Då hade jag kunnat bita ihop, kämpa på de följande 7 månaderna med vetskap om detta.
Men det är ingen som kan säga detta.
Det finns ingen som kan lova att det kommer bli bra.
Så jag sitter kvar i min båt, ensam med en ökande känsla av övergivenhet och hopplöshet för var dag som går.