Made by mama

För många månader sedan så påbörjade jag ett projekt med att göra egna dreggellappar.
Startade uppe hos mamma, men eftersom jag aldrig gjort något sådant och inte sytt någonting på många många år så tog det ganska lång tid och jag hann inte med att göra så mycket, också på grund av att Theodor var så liten och tog mycket av min tid den dagen jag var där uppe.
Sedan dess har det legat här.
Färdigt för att göra klart.
Och numera kan jag komma in på mitt kontor, så idag fick jag lust att göra det.
Åh, vad det är skönt att göra klart saker och jag älskar när jag lyckas att pyssla ihop saker, även om det inte är så stora elle rkomplicerade saker, så är det någonting som JAG har gjort, någonting som JAG har lärt mig och det gör mig så glad.
Så nu har han fyra stycken dreggellappar till.
Fyra stycken olika som ingen annan har.
Made by mama


bloglovin

1 Emelie:

skriven

Hej igen!

Jag kan inte låta bli att förundras över att vi båda drabbats av förlossningsdepression... nog för att det är mer vanligt än man trott men ändå konstigt på nått sätt.

Vad jobbigt för dig att du mer eller mindre mått dåligt sen i början av graviditeten... =( Så du kunde inte alls glädja dig åt graviditeten? Kom det tillbaka såfort Theo föddes? Jag känner att jag har massor av frågor. FÖrstår om du inte vill dela med dig. Jag har själv kämpat enormt med att våga berätta, våga tala om hur jag mår och är verkligen kass på det fortfarande (men det är lättare att gömma sig bakom en datorskärm) Men det finns nått som hjälpt mig enormt. Jag vet inte om du känner till att läkande föräldrar har en facebook grupp? den är sluten men om du vill kan jag bjuda in dig? Det har varit ett så bra forum att bara spy ut galla, prata med andra i samma situation och få hjälp och råd. Jag har tom fått en riktigt bra vän genom den gruppen, som jag nu umgås med! Säg till om du vill!

Kram!!

2 Emelie:

skriven

Hej!

Det gick en rysning i kroppen när jag läste det du skrev om att du studerade mig och j. Jag blir ledsen på riktigt när jag tänker på det för jag kan på nått sätt sätta mig in i hur du måste ha känt. Det är så jag känt nu sen Ingrid föddes, avundsjuka/oförståelse till folks glädje över att få barn. Jag kan känna att jag vill göra om allt, börja om från början samtidigt som jag känner att jag inte tror på dem som säger att det är underbart att få barn. Vad är det som är så fantastiskt? Men folk förstår inte, de fattar inte vad som är lämpligt att säga till och fråga nyblivna mammor, precis som jag o J inte förstod nått annat då. Men nu förstår jag, och det gör ont i mig när jag tänker på hur det måste ha känts för dig.



För mig började det precis så som du beskrev din första tid. Ångest på BB, vill bara hem, väl hemma en tomhet jag aldrig tidigare upplevt och sen kom gråten som aldrig slutade. Fy det var hemskt, jag sov mig igenom hela dagarna och Ingrid sov bredvid. Jag kunde inte tänka tanken att göra nått ensam hemma med henne, fick panik av att vara själv och fyllde almanackan till bredden med saker att göra, varje dag. Har fått så bra hjälp, av BVC, psykolog och läkare. Har du fått bra hjälp? Vart befinner du dig nu? Går du fortfarande hos psykolog? Ja går fortfarande hos psykologen och jag tror inte jag kan klara mig utan. För mig har det gått jättemycket upp och ner senaste månaderna, sista tiden har jag mått mycket sämre igen... så nu har jag börjat på ett ställe som heter wemind som är privat men finansierat av landstinget, där jag ska träffa psykiatriker och KBT psykolog. Med det hoppas jag att jag äntligen ska slippa ifrån denna skiten.



Jag förstår precis vad du menar med att det känns som att ens känslor förminskas när man pratar med andra som säger att det är jobbigt att få barn, att man är ledsen och att inget är en dans på rosor.... det trodde jag väl inte heller att det skulle vara... men jag kan lova att alla inte upplever det som jag (och du) kände... Men man blir lite irriterad för de kan inte förstå. Ibland har det känts som att jag skulle vilja skrika ut till hela världen hur just jag känner, för känslorna inombords exploderar nästan...



Ja usch, vilka månader det har varit. Och ännu en gång känns det helt otroligt att du fann min blogg.

Vad heter du på facebook, antar ditt namn? :) Måste bli vän med dig så jag kan bjuda in dig!

Kram

3 Monia - mamma till Tuvalie:

skriven

vilka otroligt söta dregglisar! : )

4 iingetnaamn ♥ 17 & gravid:

skriven

vilka söta haklappar! :d

Kommentera här: