Fortfarande...

Idag har det inte hänt så mycket här hemma.
Har hållit oss inomhus hela dagen då jag inte varit så sugen på att promenera när regnet öser ner.
Så vi har lekt och när lillen har sovit har jag grejat inne på kontoret med mitt senaste projekt. Hoppas att inspirationen håller sig kvar ett tag så att jag blir klar med flera grejer som jag påbörjat. Är nämligen en mästare på att påbörja massor av projekt och köpa på mig materialet jag behöver, men hinner aldrig göra klart det, för att jag hittar nya saker att göra. Så nu får jag inte börja med nya, knappt titta på andra saker för att inspireras innan jag har gjort klart det jag bestämt.

Det som är så bra med detta är att det på något vis visar att jag blivit bättre.
Att jag orkar ta tag i saker att göra.
Att jag inte bara ligger i soffan.
Att jag inte bara väntar på att det ska bli kväll så jag får sova.
Att jag inte bara väntar på att bli bättre.
Det är fortfarande lång bit kvar innan jag blir helt bra.
Men det börjar kännas som att jag någon gång kanske kan bli glad igen.
För även om jag numera gör saker, så betyder inte det att mina tankar är bra.
Men det betyder i alla fall att min kropp fysiskt har börjat komma igång igen.
För cirka 6 månader sedan kunde jag inte ens komma ur soffan eller sängen utan hjälp av någon annan och att samtidigt gråta och känna mig helt värdelös och som att jag likaväl kunde liga kvar där. För evigt.
Så det här är en sådan stor grej för mig.
Att göra något konkret och känna att jag duger till någonting.

Men som sagt, det betyder inte att allt är bra.
Jag slarvar fortfarande otroligt mycket med maten, äter knappt någonting om inte William kommer hem och lagar mat till mig.
Jag gråter fortfarande flera gånger i veckan, men numera inte dagligen.
Jag ser fortfarande inte fram emot saker, eller uppskattar saker, men jag kan skratta ibland. Från hjärtat.
Jag kan fortfarande inte inse att Theodor är min son, att jag har ett barn, men jag vill numera inte glömma allt med honom och att han inte ska vara här.
För även om jag inte kan säga som så många andra mammor, att jag älskar honom över allt annat i hela världen och att jag skulle kunna göra allt för honom, så har jag börjat uppskatta honom och börjat förstå att han gillar mig, och att han behöver mig.
För även om jag fortfarande inte insett det, så vet han om att jag är hans mamma...

bloglovin

1 Emelie:

skriven

Om det är nått jag är imponerad över är det du skrev just nu. Och att du delade det på facebook. Det är starkt!

2 Erica:

skriven

Gud va skönt å höra gumman, att det börjar gå åt rätt håll!! :) Det måste vara ett helvete att gå runt å må så jäkla dåligt!

Jag finns här för dig, det vet du!!

Puss & Kram sötis



Du kommer snart må bra igen! ❤

3 Jessica - En flicka som är stark:

skriven

Kram <3

4 Emelie:

skriven

Hej!

Det är verkligen skönt att prata/skriva av sig, det har jag lärt mig under denna resa. Du får göra det så mkt du vill!

Jag har inte börjat kbt än, kommer få tid efter jag träffat psykiatrikern 10 juli. Vad jag fattat det som så innebär kbt att man ska lära sig att hantera jobbiga situationer i nuet, att ändra tankemönstret. Tvärtemot psykotetapi som jag haft hitills där man ska rota i det förflutna efter vad som kan ha orsakat att kag reagerade som kag gjorde i en specifik situation. Jag är mästare på negativa tankar och så dalar det neråt. Kan gå runt med samma negativa tanke länge och till slut tror jag på den...

Jag mår sämre på så sätt att jag känner mig oftast väldigt nere nu igen, får ofta meningslöshets tankar och ångest. Gråter mer igen. Det kryper i kroppen på mig och jag får ofta en känsla av att inte stå ut med där jag är men jag vill ingen annanstans heller...

Äter sertralin 100mg om dagen. Testade att lägga till mirtazapin för ett tag sen men det var vidrigt, var SÅ trött så jag vaknade inte av Ingrid på natten och var en zombie på dagen. Du äter också medicin va? Gjorde du det under graviditeten oxå?

Vad bra att du oxå fått så bra hjälp. Precis som du gick jag ofta till BVC, ungefär var 5e dag i början och det var så skönt att ha nått meningsfullt att göra.

Jag kan inte låta bli att fundera på om det fanns några tecken hos dig när vi sågs på jobbet vid jullunchen, men jag hade aldrig kunnat ana... Var det jobbigt för dig att ta dig dit? Är du lika bra som jag på att lägga fram Happy face och låtsas kanske?

Jag har hela tiden låtsats må bra, ingen märker men nu börjar jag tröttna, nu orkar jag inte träffa en massa folk hela tiden.

Det är hemskt att tänka på att man förlorat bebistiden, att man inte kunde känna glädje när Ingrid låg i min famn, tyckte inte det var mysigt. Jag känner fortfarande ingen glädje för nått och lycka vet jag inte vad det är men jag vet att jag älskar Ingrid och jag vill aldrig va utan henne. Men när kommer glädjen över livet? Jag börjar undra om det ens finns lycka i världen...

Usch vilka idioter försäkringskassan är ibland!! Hoppas verkligen de inser mer än vad som står angivet i papperna!!

Detta blev visst oxå långt!

Kram

5 Bettan:

skriven

Jag är mycket imponerad! Att du delar med dig av detta kan hjälpa andra föräldrar med samma tabukänslor, även om ditt syfte eller ditt fokus ligger där just nu. Du är stark, det går framåt och det viktigaste är att inte stressa på det. Många kramar till dig min vän <3

6 Emma:

skriven

Tänk när de börjar krypa ..ojoj! ;)



Skriver som Emelie, starkt skrivet! har läst lite i arkivet..

Kommentera här: