Hockeyspelaren

Ikväll så var W på afterwork vilket lämnade mig ensam hemma och eftersom jag är ensam hemma hela dagarna så var detta otänkbart då detta hade gjort mig helt tokig. Så ett telefonsamtal senare hade jag bjudit in mig själv till min bror med familj och var därefter på väg dit. Väl där så fick jag pratat med min bror, svägerska och lite kramar från deras pojkar. Minstingen hoppade studsmatta så att både han och hans pappa blev helt slut. Deras ena pojk är i den underbara "inga-framtänder-åldern" och är så otroligt söt. Som han själv säger så är han "pappas hockeyspelare", så söta de är.

Det som är så härligt är också hur lätt det är att tala med min goa svägerska. Vi har alltid haft så bra kontakt och lätt för att tala med varandra. Kanske beror det på att jag bodde där med de i cirka sex månader under en besvärlig tid för mig. Det som var det bästa för mig under den tiden var att hon var gravid vilket gjorde att jag nästan varje kväll kunde ligga och prata med magen och den, för mig då, okända bebben där inne. Denna bebisen blev min egen lilla räddning och som tack brukade jag sjunga en godnatt-sång. Denna lilla okända bebben har idag blivit stor, vilket är både skrämmande och väldigt viktigt för mig. För året som han föddes var ett stort år för mig då det inträffade många stora händelser som var både positiva och negativa. Detta året är det enskilda året som mest saker har inträffat, och om jag ser på det nu i efterhand så är jag glad över hur det utvecklade sig trots allt. För om inte allt detta jobbiga och roliga hade inträffat hade jag inte ens varit i närheten av där jag är idag, och jag är väldigt nöjd med min plats i livet!

Pappas lille hockeyspelare