Badhotell

I tisdags tog vi färjan över till Danmark och gick till badhotellet.
Jag har tidigare varit där vid ett tillfälle för ett par år sedan, men då lämnade vi Theodor hemma och hade en helg med våra vänner.
Denna gång hade vi barnen med och koncentrerade oss mer på själva badandet än baren.

Vilket perfekt ställe det var för våra barn som älskar vatten. Vi hade så roligt allihopa och badade i så många timmar.
Vi prövade alla olika pooler och det var så bra att kunna gå runt till de olika ställena eftersom det blev som nytt hela tiden.

I den stora poolen fanns vattenkanoner som barnen stod vid och försökte pricka oss vuxna medan vi simmade runt. När stormen kom och det blev stora vågor så älskade de att flyta i båtarna och bli uppspolade på land, alternativt att vi körde de mot vågorna så de skvätte vatten överallt. De skrattade och busade så mycket.

Ett annan favoritställe blev en av de varma poolerna. Trots att den var mindre så ville de vara där länge. Cornelis ville inte gå upp från den, men Theodor uttryckte det nog bäst - " Åh, så varmt och lugnt. Nu kan jag äntligen njuta."

Det bästa tyckte de nog ändå var den stora rutschkanan. Vet inte hur många gånger vi fick gå upp för alla de där trappstegen för att åka, men jag hade tillslut mjölksyra i benen. Men de var knappast bara barnen som tyckte det var roligt, vi skrattade så sjukt mycket allihopa och det kittlades underbart i magen.

Vi stannade kvar över natten och på morgonen låg vi kvar och myste så länge i sängen att vi höll på att missa frukosten. Fick plocka till oss lite mat medan de städade undan.
Efter det badade vi ett par timmar till innan det var dags att bege sig till färjan för hemfärd.

Verkligen två toppendagar. Att det dessutom bara var vi plus typ fem andra där gjorde det helt fantastiskt - vi hade ju allt gör oss själva och behövde aldrig vänta eller stå i kö till någonting.

Strunta i chartern - ge barnen tiden

Hösten har kommit och med den är det många barn som återvänder till dagis och skolor. Men även små barn som ska skolas in för första gången. 
Jag har läst massvis av inlägg om detta senaste dagarna, både på bloggar, Facebook och Instagram. Jag inser mer och mer att jag är så glad över att inte behöva göra detta med Cornelis. Han kan fortfarande vara hemma med mig och jag slipper denna ångest som så många föräldrar delar med sig av. 

Att kunna vara hemma är en lyx och ett stort privilegium som jag är väl medveten om att inte alla föräldrar kan unna sig, eller för den delen vill göra. 

För mig är det en självklarhet - jag får riktig ångest av tanken på att vi båda ska jobba heltid, barnen på dagis och att vi knappt kommer att ses. Åtminstone inte så att det känns tillräckligt för mig. 

En snabb uträkning på timmar
Barnen är vakna mellan 7-19
Skulle vi föräldrar jobba samma tider så skulle de behöva vara på dagis mellan 8-17  (9 timmar dag = 45 timmar i veckan)
Familjetiden skulle alltså vara 3 timmar på vardagar (mellan 7-8 och 17-19) plus 12 timmar per dag på helgen, sammanlagt 24+15=39 timmar. 

Det skulle betyda att de är mer timmar med sina fröknar än vad de är med sina föräldrar!
För mig är som sagt detta inte ett alternativ. Jag vill att mina barn ska vara största delen av sin tid med mig, inte med olika fröknar. 

Att tiden på vardagarna dessutom till stora delar består av många måsten, såsom påklädning, frukost, matlagning, middag för att sedan gå direkt till säng och natta känns inte rätt. Så det kan inte vara många minuter på vardagarna som barnen får full uppmärksamhet från sina föräldrar?

Självklart så blir de även fästa vid sina fröknar när de träffar de så mycket som de gör. Problemet som jag ser det är att de just är deras fröknar. Efter ett tag så kanske de byter avdelningen eller att fröknarna slutar - då försvinner dessa personer som är en stor del i barnens liv. De personer som barnen träffar mest. 

Jag tror verkligen att det är bäst för barnen att ha stadiga relationer, främst med människor som kommer att fortsätta finnas i deras liv även när det sker en förändring. Far/mor-föräldrar, vänner men framförallt deras föräldrar. 

Som sagt, jag VET att det inte går för alla. Alla har inte ekonomin att kunna vara hemma på heltid så som jag är. 
Men tanken på att jag ska jobba heltid för att vi ska ha råd med extra lyx såsom 1 veckas charterresa per år, fina märkeskläder och massa fina presenter till barnen - det känns helt galet. 
Personligen låter jag hellre bli allt detta för att ge mina barn det bästa de, enligt mig, kan få - sina föräldrars tid!

 

Ge mig själv en chans

Detta med träning och rörelse är ju en av mina svårigheter som jag kämpat med i många, många år för att komma igång med.
Tidigare har jag tränat både innebandy och fotboll och då haft ett lag att gå till, vänner att träna med samt ett socialt utbyte av träningen samtidigt. det har jag verkligen tyckt varit roligt. För cirka 7 år sedan var jag senast med i ett korplag med fotboll, innan det var det ytterligare 9 år sedan, alltså 16 år sedan, som jag tränade i ett lag. Så det är ju ett tag sedan kan jag väl säga.
Så detta med att bara träna för min egen skull är verkligen ingenting jag någonsin gillat eller klarat av. Jag har försökt massa saker, haft kort nere på gymmet här för att kunna gå på klasser, men jag är inte så förtjust i det. Visst har jag roligt om jag exempelvis går på zumba eller afrodans, men mest för att jag har så fruktansvärt dålig kordinationsförmåga samt en obefintlig taktkänsla så jag är helt i otakt samt gör andra rörelser. Som sagt, jag har roligt och får träning, men mest i skrattmusklerna.
 
Efter många år har jag nu sagt upp mitt kort härnere då jag insett att jag inte använder det och kommer troligtvis inte börja gå på dessa pass jag betalar för. För mig är det svårt att anpassa allt efter de tider som passen är, jag vill hellre anpassa träningstiden efter mig själv och min familj. Att jag heller inte kunnat ta med mig barnen har gjort det betydligt svårare då jag är med de hela dagarna. Så hej då sa jag till det stora nya gymmet.
Istället gick jag och köpte ett träningskort på det lilla gymmet här i närheten, de har liknande utrustning, men ingen utsikt över älven och är inte lika nytt. Fast det kostar knappt 1/3 av priset.
Att min vän dessutom tränar där och nu har gett sig in på att få mig vältränad (haha) är ju helt klart ett plus. Så jag har redan varit där fler gånger med henne än vad jag har tränat de senaste månaderna.
Kanske faktiskt kan ge lite resultat detta - jag ska verkligen försöka ge mig själv en chans nu att återfå lite styrka i kroppen.
Heja mig!
Bild från uppvärmningen på Color Obstacle Rush nu i Augusti.